In The Sixties

   När min dotter Linnéa öppnade sina mörka, vackra ögon den där allra första gången för 29 år sen, måste hon ha varit ett av världens mest efterlängtade barn. Så kändes det iallafall. Efter tre missfall var hon äntligen där en kall vinterdag i slutet av januari.

 

   Jag minns det som igår. Jag hade legat inne för observation några dagar eftersom blodtrycket hade stuckit iväg lite för högt, och det är ingen mödravård som vågar ignorera tecken på  havandeskapsförgiftning eftersom det i värsta fall kan vara ett livshotande tillstånd. På morgonen den 29 januari, en söndag för övrigt, valde man att sätta igång förlossningen med dropp. Linneas pappa ringdes in direkt efter sitt nattvak på samma sjukhus, så han hade inte så långt att gå. Vaknatten hade dock satt sina spår, så det dröjde inte alltför länge innan han somnade på en brits i förlossningssalen. Inte så konstigt kanske, för allt var väldigt lugnt till en början.

 

   Ett par timmar in på förmiddagen kom en rejäl överraskning. Personalen rullade plötsligt in en telefon i rummet och sa att det var till mig. Det var min bästis sedan barndomen, min kusin Ulla i Köpenhamn, som ringde och berättade att hon hade fått en liten dotter klockan fem på morgonen.

- Och vår baby är på väg, berättade jag.

Klockan fem på eftermiddagen, tolv timmar efter kusinbabyn i Köpenhamn, föddes så vår älskade Linnéa. Pappan hade vaknat som tur var, och allt gick finfint utan några som helst komplikationer.

 

   Jag var så glad och lycklig över den lilla, så när jag skulle ringa och berätta om den lyckliga tilldragelsen för min pappa, så visste jag inte vilket kön babyn hade när han frågade.

- Vänta jag måste titta efter, blev det snopna svaret...

  

   Oberoende av varandra döpte Köpenhamnsfamiljen och vi våra små döttrar till Linn och Linnéa. De har träffats många, många gånger genom årens lopp och sin gemensamma födelsedag delar de för alltid..

Idag bor Linnea med sin älskade sambo Pierre i Sundsvall medan Linn är bosatt i London för tillfället. Linnea är gymnasielärare i samhällskunskap och historia på Ålsta Folkhögskola mitt i Sundsvall, medan Linn arbetar med marknadsföring och ekonomi.

 

   Som jag skrev igår så har Linnea varit en stor djurvän sen hon var liten. Dessvärre är hennes älskade Pierre väldigt allergisk mot pälsdjur, så katten Dexter (Lasse numera) bor hos mig tills vidare och kära hunden Lipton bor numera hos en familj i Fagervik, där han har fått det väldigt bra. Men, i juni kommer ett litet tillskott till familjen Eliasson/Thorsell. Då kommer deras labradoodle...eller hur det nu stavas. Det är en specialavlad, garanterat allergivänlig valp beställd från Belgien. Där har man en uppfödning av hundar som är en speciell blandning av labrador och pudel, som har visat sig besitta vissa egenskaper som gör att normalt pälsallergiska personer klarar av dem. Väntetiden är lång, och valparna dyra, men i juni kommer som sagt en liten gynnare till Sundsvall. Det ska bli väldigt spännande, tycker alla vi i kringfamiljen också så valpvakt lär inte vara så svårt att hitta när det är dags...

 

   En av hennes andra kärlekar är hästar. När Linnea fyllde 11 år fick hon Pablo, en mycket efterlängtad B-ponny som dock ganska snart  visade sig behöva sällskap så vips så hade vi en häst till i stallet, nämligen lilla söta shetlandsponnyn Kola! Både Pablo och Kola lever än idag och har det bra hos våra vänner Maggie och Nunna. Kola fick faktiskt ett föl så sent som i somras!

 

   En annan hobby som är ganska stark, för min kära dotter och måg to be, är slalom så det brukar bli några fjällturer varje vinter. En är snart i faggorna har jag förstått...men tyvärr har de inte fattat än att det vore ganska trevligt att ha med sig en mamma/svärmor...:) 

 

   Jag brukar tänka tillbaka ibland på hur ledsna vi var när vi började tro att vi aldrig skulle få något barn, och hur allt vände och det blev fyra stycken till slut. En hel fyrklöver...och en fyrklöver betyder ju som bekant lycka...

   Tänk om man hade vetat det i de svåraste stunderna. Jag brukar hämta mycket kraft från den erfarenheten av hur något väldigt jobbigt och sorgligt vände till något alldeles underbart, och det första underbara var att fina Linnea kom till oss för precis 29 år sen...

 

Ha det gott allesammans! Kram A-C

 

 

 

  

  

 

.

.

 

 

  

Har inte hunnit skriva än men här är en liten bildkavalkad från ditt 29-åriga liv...men det kommer en berättelse också så fort jag får tid...

 

                                     Djurvän redan från start! Här med snälla fina jämthunden Tjakko uppe i Ullbergsträsk, Västerbotten.

 

Med din pappa Håkan...

Satt nyss och skrev ett långt inlägg om veckan och helgen som gick, men plötsligt bara försvann det. Vad hände? Hursomhelst orkar jag inte skriva om därför blir det en synnerligen kort resumé av veckan som gick och helgen:

 

1. Första gråveckan efter julen. Föreslår att eleverna får börja skolan en dag efter oss lärare. De kan ju gå en dag längre före jul istället. Vore så himla skönt att ha en elevfri planeringsdag innan det drar igång med full fart, så man slipper undra vem man är, var man är och vad man egentligen pysslar med på det där stället...

2. Tro inte på allt som står i tidningen. Har varit med om det förr och i veckan hände det igen. En incident som jag var ögonvittne till letade sig in i lokaltidningen. Det händer allt som oftast att man inte riktigt känner igen ett händelseförlopp som man upplevt personligen, när man får det skildrat via media. Det blir som viskleken irl. Ju fler människor en historia passerar innan den präntas ner, ju mer fel blir det. I det här fallet tror jag inte att någon av oss som var med har blivit tillfrågad och då blir det lätt lite fel också...

3. Helgen. Helgen började med bokcirkelträff hos Anna-Karin Rydja på fredagkvällen. Väldigt trevligt som vanligt. Av oss sex som var där hade två läst hela boken, en läst nästan hela, jag hade läst två kapitel och två hade inte läst alls. Lustigt nog blir det ändå väldigt intressanta samtal, och har man som i mitt fall, inte läst hela boken blir man åtminstone sugen att göra det. Boken vi läste, eller skulle ha läst, var Pol Potts leende.

Har för övrigt städat ut julen och gått en kylig långpromenad ut till Nickebo och hem med P3-dokumentären om ockupationen av Vässtyska ambassaden 1975 i lurarna. Intressant. Har lyssnat igenom ganska många av de här välgjorda radiodokumentärerna och tycker det är väldigt spännande och intressant.Har också sett en hel del vinterstudio på tv om sanningen ska fram...

 

   För övrigt måste jag konstatera att det går så otroligt många bra deckarserier på tv just nu. Sömnen blir lite lätt lidande av allt bra man vill hinna se, eller vad sägs om Bletchley circle, Homeland, Lögnen, Mysteriet på Moulin Rouge, The Jury m fl. En del har just avslutats, en del har nyss börjat, men gemensamt är att de är sååå spännande och bra. Ikväll börjar för övrigt  En Pilgrims död, baserad på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall , som kretsar kring mordet på Olof Palme. Blir säkert också sevärt....visst bänkar ni er också?

 

Ha det gott sålänge allesammans! Kram A-C

 

 

 

 

Den här dan har på det stora hela varit riktigt bra!  Har tillexempel fått ett nytt element i badrummet, så nu är det plötsligt varmt och gosigt när man ska duscha. Förr fick man liksom samla mod och hoppa in i duschen vesslesnabbt om man skule slippa hacka tänder och bli blå...

 

Sen dök min fina vän Karin upp lite överraskande med pepp och skratt. Vad peppet gick ut på? Jo att sluta vara så fega och våga ta chanser. Vore det så farligt om man nu råkar göra bort sig nångång? Känner ofta att jag är lite feg i både ord och handling. Så, nu kanske det börjar hända saker hehe...Vårt snack idag fick mig att fundera på vad människor brukar ångra på dödsbädden. Ska försöka återkomma till det om jag hittar det igen. Har iallafall inget minne av att de ångrar när de gjorde bort sig. Snarare att de inte gjorde det om jag minns rätt:) Återkommer som sagt...

 

Idag har det kommit en hel del nyheter som har berört mig både positivt och negativt på ett personligt plan. Det första jag tänker på är Aftonbladets artikelserie om män som dödat sina kvinnor, och ibland även sig själva, och hur det har drabbat barnen. Slås hårt av hur många barn som drabbats av detta. Vad är det för fel på vissa män? Kan nån förklara det? Och hur ska man hindra det? Det måste ju gå eller hur?

De andra nyheterna hade lite mer positiv karaktär, iallafall för oss som bär några glada extrakilon eller dricker nåt glas för mycket ibland. Nu tycker jag mig bara tillhöra den ena kategorin, men antar att många gläds åt båda rönen. Om ni inte har hört de båda nyheterna, så går den ena ut på att ett mycket massivt antal studier visar att människor som bär på lämpligt antal extrakilon (BMI från 25-30...ligger själv ungefär mittemellan och mår nästan oförskämt bra peppar peppar...) löper mindre risk att dö i förtid än smala människor. Sorry smala folks men så är det. Har ju vetat länge att det är fördelaktigt för kvinnor att bära några extrakilon när man passerar in i klimakteriet eftersom östrogenet lagras i fettdepåerna (motbjudande ord) men det i sin tur innebär att man håller sig ung och frisk längre. De nya rönen ger egentligen inga svar på varför lätt mulliga verkar må lite bättre, men man spekulerar i att lite extrahull både är fysiskt skyddande vid fall och dylikt och att energireserverna som finns ger bättre motståndskraft mot sjukdomar. Däremot är det viktigt att röra på sig, för alla kroppstyper. Den andra nyheten säger i grova drag att det är en myt att alla måste bli absolutister om man varit alkoholberoende. Nu är jag ju inte det, men antar att det också berör många människor. Undrar hur människor som lever på att få oss att banta och oroa oss över våra dåliga karaktärer ska tackla det här, för det stämmer precis med vad jag och säkert många andra misstänkt länge...att vi delvis blir förda bakom ljuset för det är många som lever gott på att vi andra ska känna oss som lite sämre människor... 

 

Ja det finns mycket att diskutera, värdera och omvärdera i världen. Men det gör det ju spännande att leva...eller hur?

 

Men få se!! Hur var det nu med våra tankar pådödsbädden? Jo, här är de! Vad tror du stämmer på dig?

1. Jag önskar att jag haft mod att leva ett liv sant mot mig själv, inte ett liv som andra förväntade sig av mig. Ouppfyllda drömmar; drömmar som de aldrig försökt nå eller drömmar de valt bort. När de väl insåg vad de förlorat, var det för sent.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt. Den här tanken var vanligast hos männen, som ofta missat för mycket av sina barns uppväxt eller kamratskapen med sin partner.

3. Jag önskar att jag hade vågat uttrycka mina känslor mer. Många hade förtryckt sina egna känslor för att hålla sams med andra. Sjukdomar och bitterhet blir följden.

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina nära och kära. Många hade varit så upptagna med sina egna liv, att kontakten med gamla vänner hade runnit ut i sanden.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare. Många upptäckte inte förrän slutet, att glädjen och lyckan är ett val. De ville få skratta och vara lite tokiga igen.

Webbadressen, om du vill se dem i dess rätta sammanhang är: http://mereffekt.nu/de-fem-saker-vi-angrar-mest/

Nej nu bjuder jag på några bilder som inte har så väldigt mycket med texten i övrigt att göra, innan jag avslutar för dagen:

Nu är ju inne i vintersporternas stora tid! Har suttit ganska många timmar framför skidåkning och hockey på tv på sista tiden, men har faktiskt också kommit igång med min egen skidåkning och det känns jättebra!  I min familj finns det också andra vintersportare eller vad sägs om följande:

 Det här är Millans sambo Niklas, som spelar bandy i Djurgården.

 Och det här är Millan själv, som försöker hänga med så gott det går på sambons intressen. Fint va?

De vackra människorna på de här gamla bilderna är min farmor Erika och min farfar Anselm Norström från den lilla byn Maursele, i Norsjö i Västerbotten. Ska försöka tareda på så mycket jag kan om deras liv, som jag vet blev allt annat än lätt. Undrar just vad de tänkte på på dödsbädden?

Nej, nu känns det nödvändigt att sluta med nåt lite muntrare. Vad sägs om att småkronorna är i JVM-final, eller att Kalla och Wikéen åkte fantastiska lopp idag. Imorgon är det fest på Metropol dessutom:)

Ha det jättegott allesammans! Kramar A-C

 

 

 

 

 

 

 

Hej 2013! Vem är du? Än så länge har vi inte en aning, men för min del började året på ett väldigt fint sätt tillsammans med en väldigt god, fin vän. Förutsättningarna för kvällen var kanske inte de allra bästa hälsomässigt, men den blev ändå så himla trevlig och väldigt, väldigt lång.  En av de saker jag tycker allra bäst om är att sitta och samtala med människor som jag känner stort förtroende för och kan prata om allt med. Sen är det inte sagt att man behöver tycka lika eller alltid förstå varandra till 100 procent.

 

När det kommer ett nytt år hör det ju till traditionen att avlägga nyårslöften. Förra året bestämde jag mig för att förbättra min fysik och börja träna regelbundet. Det löftet höll jag otroligt bra om jag får säga det själv. Även om jag har ätit lite för mycket god julmat under december är jag fortfarande åtta kilo lättare än för ett år sen. Fortsätter det i samma takt det här året börjar jag närma mig den jag en gång var...och jag vill faktiskt att viktnedgången ska hålla den här långsamma takten för minskar man snabbt ökar man lika snabbt igen, det är iallafall min personliga erfarenhet som mångårig, föga framgångsrik jojo-bantare...:(

 

Förutom viktnedgång känner jag att träningen påverkar mitt humör så otroligt positivt. Och min hälsa. Mina gamla höftsmärtor som jag haft i otaliga år är helt borta sen ett halvår tillbaka. Fantastiskt måste jag säga.

.

Om jag ska lägga till nåt nytt i år är det väl några saker som jag har funderat lite på. Det första är att bli bättre på att säga nej till saker som jag känner kommer att stressa mig i onödan eller kännas betungande. Det är jag rent ut sagt urdålig på i nuläget och det är verkligen en sak som jag medvetet måste ta tag i om det ska bli nån förändring...

 

Ska också försöka vara lite öppen för att jag kanske inte ska leva ensam resten av livet...men märk väl...det betyder inte att jag inte ska fortsätta vara extremt kräsen...om jag inte kan få den underbaraste mannen i hela världen är jag faktiskt hellre ensam...

 

Vill också fortsätta ha bra, kärleksfulla relationer till nära och kära och naturligtvis framförallt till mina barn som betyder allt för mig...

 

Till sist vill jag våga att inte bara drömma utan även våga sikta på att göra saker som är lite utanför boxen. Å då menar jag utanför att göra de vanliga sakerna, jobba, resa, umgås. Sånt som är livsviktiga bra saker för att man ska må bra, men ändå på nåt sätt förväntade. Jag skulle vilja göra nåt nytt, nåt bra för andra. Gärna, nåt spännande som gör att man känner att man lever. Tro nu inte att jag har blivit alldeles prillig. Jag tänker inte hoppa utför nåt mentalt stup och byta jobb eller flytta långt bort eller nåt annat drastiskt, utan jag skulle bara vilja utmana mig själv lite mer än jag gör idag. Vet egentligen inte alls vad det skulle vara. Har dock ett par saker som ligger och pyr men inte riktigt har fått ta fart än men kanske, kanske får jag kraft och mod att ta itu med nåt av dem...eller nåt som jag inte vet nåt om...än...tiden får utvisa...

 

Visst är det lite kul att tänka att vi har ett helt ograverat nytt år framför oss, då vi faktiskt kan bestämma väldigt mycket själva om vi vill och orkar. Sen finns ju det här vi kallar ödet, som kanske har helt egna, spännande planer för oss...

 

Ha ett finfint 2013 allesammans! Kram A-C