In The Sixties

...och låt det brinna är en av de vackraste julsånger jag vet, men den passar också väldigt fint denna helg. Hörde på nyheterna häromdagen att allhelgonafirandet har fått ett uppsving på senare år, trots att halloweenfirandet verkar ha kommit för att stanna. Eller kanske just därför, spekulerade man. Det har kanske bidragit till att många vill visa vad allhelgonahelgen verkligen står för. Att hedra våra bortgångna. 

  

Tyvärr kan jag inte vara på plats och sätta ljus på mammas och pappas grav uppe i Norsjö i Västerbotten. Men min syster och jag har köpt gravvård med ljus till allhelgona så jag hoppas innerligt att det brinner en låga hos mina fina föräldrar ikväll...om inte annat så tänker jag på er ofta med mycket kärlek och glädje...

 

 

För några år sedan åkte min syster Ingrid och jag upp till Västerbotten över allhelgonahelgen för att kunna tända ljusen själva på mammas och pappas grav, men också på farmors och farfars, pappas systrars och fabror Gustavs och faster Götas gravar. Det var så otroligt vackert och stämningsfullt i skymningen på allhelgonaaftonen. Det glittrade ljus överallt i det nysnövita landskapet. Jag tog några bilder men hittar dem inte nu. Kanske försvann de i en datorkrasch för ett par år sedan. En av bilderna jag tog den gången, ett brinnande gravljus framför mammas och pappas gravsten, finns iallafall bevarad i Isabella Josefssons fina bok En kyrkogård berättar.

 

Jag vill iallafall visa hur fint deras grav på Norsjö kyrkogård ligger. Jag minns så väl när vi, min lillasyster Ingrid och jag och pappa Johan, valde gravplatsen efter mammas bortgång. Den ligger alldeles vid kanten av kyrkogården, med utsikt ner mot Badhusgatan, där vi bodde under några år under 1960-talet. Den ligger skyddad för väder och vind, i skuggan under en björk, som har växt sig mycket större sen vi begravde mamma för 32 år sedan. I björken sitter en fågelholk där man hör fågelungar pipa hungrigt när man kommer dit på sommaren. Det känns väldigt fint. Jag brukar alltid sitta där en stund och prata med mamma och pappa när jag är där. Berätta vad som hänt sen sist, och vad som gör mig glad eller ledsen. Sen brukar jag naturligtvis gråta lite, annars vore det ju inte jag...

 

 

Mamma var bara 57 år när den grymma neurologiska sjukdomen ALS tog hennes liv. Det var en väldigt uppslitande sjukdomstid och sorgen och saknaden efter henne var otroligt svår. Pappa var 85, nästan 86, när han gick bort under mellandagarna 2005. Det var ganska oväntat att det skulle ske just då, men ändå på något sätt acceptabelt även om vi saknar honom väldigt mycket. Han fick leva ett helt rikt liv och det kändes som om han anade vad som skulle hända. Pappa hade prostatacancer i många år, och läkarna sa att han förmodligen inte skulle dö av just det, men de hade fel. Han var pigg och smärtfri och jobbade för fullt med sånt han tyckte om ända till de sista månaderna, då allt gick ganska snabbt. Under den sista hösten var både Ingrid och jag hemma i Maursele och besökte honom. Vi la då märke till att han hade ett porträtt av mamma på köksbordet. Han pratade lite med fotot mellan varven. Inte så att han var tossig på något sätt utan helt vid sina sinnens fulla bruk. - Vi ses snart igen, kunde han säga, och klappa lite på bilden.

 

Pappa var bara 60 år när mamma gick bort, men han hittade aldrig någon ny stor kärlek. Vi hoppades alltid att han skulle träffa någon så att han slapp leva ensam, men det blev inte så. En period träffade han en kvinna, men det blev inte så långvarigt. Han pratade ofta om mamma och brukade berätta hur de träffades och hur mycket han älskade henne. Det är väldigt fint tycker jag och har haft en starkare inverkan på min syn på kärlek än mitt eget kärleksliv. Jag tror fortfarande på den livslånga kärleken fast jag inte har haft lyckan att få uppleva den själv.

 

Bilden av mamma och pappa är gammal, tagen innan vi barn kom till världen. Jag tror mig till och med ha hört någon gång att de var nyförlovade när bilden togs. Jag vill gärna visa dem så. Friska, starka och vackra. Som jag tror att ni är där ni är nu. Jag älskar er för alltid världens finaste föräldrar..