Kort hår skapar stor förvirring
Idag har jag valt (med upphovskvinnans tillstånd) att publicera min yngsta dotter Millans krönika från Söderhamnskuriren, om hur man blir bemött som korthårig flicka/kvinna. Krönikan har fått en del reaktioner så imorgon publiceras den i alla hälsingetidningarna. Jag tycker att den är så läsvärd att jag publicerar den på min blogg också:)
Bilden togs för ett par veckor sedan när vi var på parisresa tillsammans. Jag tycker att min fina Millan är parischick och söt, och inte alls går att förväxla med någon pojke...
För ungefär ett och ett halvt år sedan tröttnade jag på mitt långa, bruna hår. Efter år av hysteriska hårfärgningar och den slitande men ack så livsviktiga plattången fick det vara nog. Jag satte mig i frisörstolen och sa "gör vad du vill". Då var det klippt - kortklippt. På vägen hem skrattade och grät jag om vartannat till David Bowies "Rebel Rebel".
Jag klippte mig nog inte av rent estetiska skäl. Mina tre år på journalistprogrammet var snart över och en läskig och oviss framtid väntade. Såhär i efterhand förstår jag att jag ville se mer vuxen ut, och bli tagen på större allvar. Resultatet blev det motsatta och jag förvandlades till en förpubertal pojke á la Nils Karlsson Pyssling.
Under den här perioden började jag arbetade i leksaksaffär, ett beslut jag bittert fick ångra. En dag frågade en 7-årig flicka om jag var en tjej eller kille. Jag blev lite ställd men tyckte samtidigt att frågan var ganska oskyldig och svarade "tjej". Hennes mamma vred på sig och skrattade lite obekvämt. De följande veckorna fick jag samma fråga nästan varje dag, och när en flicka till slut konstaterade "men tjejer ska ju ha långt hår" insåg jag att världen är skev. Jag frågade mig själv hur vi egentligen uppfostrar barn i dag. Har inte samhället kommit längre än såhär?
På en hemvändarfest för några veckor sedan kom en man fram och frågade om jag var lesbisk och hävdade att de flesta tjejer med kort hår minsann är lesbiska. Jag svarade att det var en intressant statistik. Egentligen var det inte frågan i sig som gjorde mig upprörd, utan hur han förknippade sexuell läggning med frisyr.
Att barn har en konstig världsuppfattning kan de liksom inte rå för, det är ju vi vuxna som gett dem den. Deras ovetande frågor kan jag på ett sätt ursäkta. Men när vuxna beter sig lika ovetandes är det inte lika gulligt längre. Så hör upp alla föräldrar! Nästa gång era 7-åriga döttrar frågar mig om jag är pojke eller flicka, på grund av min frisyr eller klädsel, då ska ni banne mig skämmas. Inte för dem, utan för er själva. Ni är vuxna och borde berätta för era barn att de kan se ut precis som de vill.
Emilia Eliasson tycker inte längre att det är gulligt när barn frågar om hon är en pojke eller flicka
Något för oss alla att tänka på eller hur? Ha en fortsatt fin sommar! A-C
