In The Sixties

Kände mig ganska urlakad när jag kom hem med tåget vid halv sju på söndagkväll. Hade bara varit borta i fyra dagar men det kändes definitivt som fler. Sista eftermiddagen hade jag uppenbarliga svårigheter att hålla ögonen öppna. Sömnbristen och alla nya intryck tog ut sin rätt till slut.

 

   Jag har skrivit förr om guldstunder. Små energigivare som behövs för att man ska orka med den grå vardagen. Dessa energistunder är oftast resor, möten med familj och vänner men emellanåt också intensiva arbetsdagar. Såna intensiva arbetsdagar har jag haft fyra på raken nu.

 

   De två första tillbringades på medienätverk Norrs träff i Östersund under torsdag och fredag vecka 43. Medienätverket hette från början MP-norr, men nu när medieprogrammen läggs ner över hela landet har vi bytt namn. Mediekurserna finns nu i samhällsprogrammet, estetiska programmet och teknikprogrammet. 

   Vi startade från Härnösand kl. 06.26 på torsdagmorgonen och möttes med kaffe och mackor på Wargentinskolan vid tiotiden. Att träffa medielärarkollegorna från hela Norrland är som att komma på en fest och träffa goda nära vänner och se några nya spännande ansikten. Det är kramar och skratt och igenkänning. Man hamnar i sitt sammanhang. 

 

Någon sa att nätverket startades 1995 i Luleå. Det kan stämma, för jag hade min första kurs på medieprogrammet hösten 1996 och var inte med den första gången. Men sen tror jag att jag har varit med varenda gång, och det är alltid lika givande. När man åker därifrån känner man sig alltid uppfylld och inspirerad och en liten smula klokare. 

 

I år ägnades mycket tyngd åt det delikata ämnet betyg och bedömning. Där vill jag skicka ett stort stort tack till gävlekollegorna, som hade lagt ner ett gediget arbete på betygsmatriser och generöst delade med sig. Tack tack tack. Vi fick bekräftat att våra egna tolkningar och tankegångar är på rätt spår och det kändes jätteskönt. Nu behöver vi inte vända ut och in på oss själva för att komma vidare.

 

Vi fick också en intressant genomgång av medieutbildningar och medieforskning inom Miun i Sundsvall.

 

På torsdagkvällen hade vi en trevlig kväll på Jamtli, med god mat, underhållning och tävling. I år var det inga nakna män bakom gardinerna, men roligt ändå:)

 

Varje träff avslutas med att stafettpinnen går vidare till nästa års arrangörer. I skrivande stund är det oklart om vi träffas i Sundsvall eller Piteå nästa höst. Vilket det än blir är jag säker på att det blir inspirerande och intressant, för det är det alltid. Vi medielärare har ju sällan kollegor i våra egna ämnen på vår egen skola, därför är de här nätverksträffarna guld värda. Dessutom är det otroligt intressant att besöka andra skolor och se vilka resurser de har, inte minst lokalmässigt. Som jag redan sagt, en av arbetslivets verkliga guldstunder!

 

På fredagen bar det vidare till Friidrottsforum i Umeå. En annan viktig och intressant hösttradition. Jag fick lifta med min vän Gunilla, ordförande i Jämtlands friidrottsförbund, och hennes dotter Lovisa. I Umeå bodde vi på hotell Uman, men dagarna tillbringades på Dragonskolan där vi både gick utbildningar - organisationsledarutbildning för min del - och konfererade. På kvällarna hade vi spännande föreläsningar efter middagen. På fredagkvällen lyssnade vi på SFIF:s förbundskapten Stefan Olsson, som höll ett underhållande och trevligt föredrag.

 

På lördagkvällen var det Karin Torneklints tur att underhålla trötta friidrottsmänniskor med paltkoma. Men som hon väckte oss. Superintressant att lyssna på hur en kvinna i idrottstoppen har upplevt intåget i männens innersta värld. Karin har varit häcktränare åt bl a Carolina Kluft och systrarna Kallur. Med humor och glasklara analyser avslöjade hon hur de manliga strukturerna dominerar denna sport med så många kvinnliga utövare. Man blir rent förbannad när man hör det och glad att det finns kvinnor som Karin. Här måste jag passa på att ge en kraftig känga, med stålhätta rent av, till kollegorna i min egen journalistkår. Karin kunde ge rent skrämmande exempel på inskränkthet och fördumning inom den kåren. Skämmes ta mig fan får jag lov att säga. Och skärpning! Tack bästa vän Siv som kämpat för att få in Karin som föreläsare!

 

Söndagen ägnades åt förbundsfrågor. Intressanta, men på eftermiddagen började de långa dagarna, sena kvällarna och tidiga morgnarna ta ut sin rätt. Ögonlocken var blytunga och jag kände flera gånger hur jag var nära att nicka till på riktigt. Klockan halv fem på eftermiddagen fick jag så äntligen sätta mig på tåget hem från Umeå, premiär på det spåret för min del. Tågresan får fem poäng av fem möjliga. Sköna stolar och i tid! Mitt ressällskap var mina "gubbar" i Ångermanlands friidrottsförbund, Leif, Mats, Jan-Erik och Stefan. Men, när jag är på bra humör brukar jag kalla dem mina "grabbar". Vad dom än kallas så är dom alla tiders!

 

Nu väntar en studievecka för oss lärare, medan eleverna kan njuta av höstlov. Ett par av våra kollegor har fått åka till Cern i Schweiz för att förkovra sig. Lyckliga dom! Vi andra får försöka bli lite klokare på hemmaplan! Backen ligger just nu vit av snö och jag har beställt omläggning till vinterdäck på fredag. Inte en dag för tidigt:)

 

Veckans bästa nyhet är absolut att min yngsta dotter Millan och hennes sambo Niklas har fått ett förstahandskontrakt i Stockholm. De har hittat en liten lägenhet, 1,5 rum o kök på 60 kvadrat i en villa 50 meter från vattnet på Lidingö. Inte så stort men ser helt underbart ut på bilder jag sett. Förra hyresgästerna bodde där med en liten baby, så det räcker säkert till ett tag för Millan och Niklas också. De är iallafall jättelyckliga och det är huvudsaken!

 

                                                                                                   Ha det gott! A-C

 

 

 

I söndagskväll kom vi hem lite trötta men väldigt glada Beppan och jag. Familjehelgen i Östersund gav massor av glad, varm energi. Det har blivit en mysig tradition att träffas uppe i Jämtland i anslutning till Dannes födelsedag den 18 oktober. Vi som träffades den här helgen var Danne och Maria såklart. Marias mamma Barbro, pappa Sven-Olov och Ingela, lillasystar Lina och lillebror Johan eller "Örjan" som han också kallas:)

Vi var Dannes storasyster Linnea och Pierre, Elina och jag. Sammanlagt var vi elva personer runt matbordet på lördagkvällen. På menyn stod några fantasifulla och jättegoda "ernstpizzor"som slukades helt och hållet tror jag.

 

När man får ett svärbarn får man oftast också en svärfamilj på köpet. Relationen till den familjen är nästan lika viktig som den man får till sitt svärbarn. I det fallet har jag en fantastisk tur. Nu har jag bara lärt känna två av mina tre svärbarnsfamiljer, men de två jag har lärt känna är så himla trevliga och bra så jag kan inte annat än skatta mig lycklig. Marias familj känns som om vi varit bekanta hela livet, men i själva verket handlar det bara om några få år. Vi har alltid massor att prata om och skratten ekar högt mellan väggarna. Den här höstträffen är en av mina stora energiladdare under de mörka höstmånaderna och nåt som jag inte vill vara utan. Sen trivs jag fantastiskt bra i Östersund också, som i mitt tycke är en härlig stad.

 

 

I sommar eller eventuellt nästa höst planerar Danne och Maria att gifta sig. Den dagen lär bli både känslosam och rolig. Jag frågade om jag får ta med en dejt till bröllopet och då fick jag svaret ja, om han (dejten alltså) lovar att vara tomte på julafton. Det känns som om jag har väldigt lite tid att ragga upp en tomte till jul så...då får man väl gå ensam på bröllopet då...

 

Hursomhelst så reder jag mig nog. Jag har ju min kära svärfamilj ;)               

                                                                                                    Ha det gott:) A-C

 

Mitt fina gäng på gågatan i Östersund

 

Lattepaus på Thörners

 

Dannes "ernstpizzor"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Imorgon, den 18 oktober, är det 27 år sen du kom till oss. Det hade varit en spännande väntan i nio månader. En gång, efter ungefär sex månader, fruktade jag att vi skulle förlora dig, men allt slutade lyckligt och en kylig oktobermorgon såg du dagens ljus på Skellefteå BB.

 

   Din ankomst var inte helt okomplicerad. En bit in i förlossningen upptäckte barnmorskan att du låg med bakåtböjt huvud och då blev det bråttom. Vi rullades snabbt iväg till operationsavdelningen för akut kejsarsnitt. Risken att babyn ska bryta nacken vid födseln är alldeles för stor vid en vanlig förlossning.

 

   Jag minns två saker från det ögonblicket. Dels hur skönt det var att få en spruta och sjunka in i smärtfritt mörker. Dels att jag hann höra hur läkaren sa att du var en pojke innan jag sänktes ner i den djupa delen av narkosen. Vid akuta kejsarsnitt där mamman sövs lägger man bara en lättare narkos tills barnet är ute, då sövs mamman djupt. Allt för att inte påverka barnet i onödan. Barn som föds med bakåtböjt huvud kallas förresten för stjärnskådare, det är lite fint tycker jag.

  

   Första tiden i ditt liv var svår för din mor. Ett kejsarsnitt är en stor bukoperation. Det var smärtsamt och svårt att komma igång efteråt. Helst villa man bara ligga kvar i sängen orörlig, men de elaka sköterskorna tvingade upp mig på golvet för smärtsamma promenader. Nej, skämt åsido så var de inte elaka utan gjorde bara sitt jobb, men ont gjorde det.

 

   När du kom hade du redan en storasyster som var drygt 1,5 år äldre. Innan du föddes undrade jag ibland lite oroligt om jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket som det första, men det visade sig vara en helt onödig fundering. Du var ett fullkomligt ljuvligt och älskvärt barn redan från första stund. Nu ska jag inte genera dig med att skriva mer, men nångång i framtiden ska jag sammanfatta lite om de härliga - och bitvis på grund av allvarliga skador -  jobbiga idrottsåren, har jag tänkt. På fredagkväll kommer vi, Linnea, Pierre, Elina och jag, med buller och bång till Östersund och firar din födelsedag.  Precis som vi brukar! Det ser jag verkligen fram emot. Här kommer en liten bildkavalkad från ditt 27-åriga liv. Stort grattis älskade barn.

 

Danne och pappa Håkan i häggblommens tid

Svårstoppad busunge

 

Student på Hedbergska skolan i Sundsvall

Svårstoppad hockeyforward

Med stora kärleken, fina fina Maria

 

 

 

 

 

 

 

   Varje dag insjuknar mellan 15 - 20 kvinnor i Sverige i bröstcancer. I lördagskväll gick jag ner på Torget en stund för att minnas och hedra två av mina nära och kära som förlorat kampen. Jag ville också visa mitt stöd för de vänner som är mitt uppe i eller som lyckligt nog har vunnit sin fight.

  

   Under 1990-talet förlorade två nära släktingar till mig sina svåra matcher mot denna hårda sjukdom. Anita och Siv var också nära släkt med varandra. Jag vet att en del bröstcancer är ärftlig och att risken ökar om man har haft nära släktingar med sjukdomen, men ingen av kvinnorna i generationen över kusinernas har insjuknat, därför har jag valt att tro att det beror på en ofattbart sorglig slump. Men, givetvis går jag på mina mammografikontroller och klämmer och känner efter en gång i månaden. Som alla kvinnor borde göra.

Mina kära släktingar och vänner hade väldigt olika sjukdomsförlopp. Den ena insjuknade i unga år och var frisk en period innan sjukdomen slog till igen. Den andra hade ett snabbt sjukdomsförlopp, som bara tog något år. Men sorgen var lika förlamande efter båda. En var bara 40, den andra nästan 50. Men båda alldeles för unga för att dö.

  

   Anita efterlämnade make i Schweiz, lillasyster med familj och mamma. Siv lämnade man, två tonårsbarn, lillebror och mamma. Sorgen var så tung och svår efter de här levnadsglada, roliga, vackra, smarta, älskade kvinnorna. Tack och lov så har det hänt mycket med cancervården i allmänhet sen de insjuknade och däribland med bröstcancervården. Möjligheterna att överleva och bli frisk är mycket, mycket större idag. Jag hoppas verkligen att forskarna ska ha fortsatt goda resurser att hitta effektiva botemedel, så att unga kvinnor, ja alla kvinnor, får leva hela sina liv, och så att familjer slipper uppleva den förlamande sorgen efter någon som går alldeles för tidigt.

 

Ett sätt är att stödja Rosa bandet-kampanjen.

 

   Stunden på Torget i lördagskväll var stämningsfull med lysande maschaller formerade som rosa-bandet-rosetten och väldigt fin sång. Undrar om det är någon jag känner som vet vilka sånger som spelades? Jag kände igen en del men flera var helt nya för mig, men väldigt fina, så jag skulle jättegärna vilja ha en låtlista eller åtminstone tips om det är nån som vet. Vill också passa på att tacka några bland tjejerna bakom ljusmanifestationen, Malin och Kicki, som jag känner, för ett lite kylslaget men jättefint arrangemang. Bra jobbat!

 

   Ikväll, måndag, är det dags för del två av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. En nyttig påminnelse om en annan fruktansvärd sjukdom och om en förfärlig tid som inte ligger så värst långt bakom oss. Jag ska iallafall bänka mig!

 

                                                                                                       Ha det gott! A-C

 

Härliga fredag:) Vet inte riktigt än vad som blir av den. Har hämtat ut fina presenter till sonen som fyller år kommande vecka. 27 tror jag bestämt att han blir... Oj vad åren rusar fram. På en själv märks det naturligtvis inte alls hehe...men på andra såklart. Men mest märks det på barnen och ungdomarna, som nyss var just barn, tonåringar och nu är unga vuxna med egna liv, kärlekar, lyckor och ibland även problem, fast man önskar man kunde rädda dem från allt ont.

Ibland undrar jag hur de kunde bli så fina och bra människor, för det var verkligen inte på något sätt självklart. Jag tänker ofta att de är mycket klokare och på många sätt bättre än jag själv var. Mirakulöst faktiskt;)  Men jag är så otroligt lycklig och tacksam över den delen, barndelen, av mitt liv. Barnen är den utan jämförelse bästa biten i min tillvaro.

Nästa helg ska jag, mina döttrar Elina och Linnea och Linneas sambo Pierre åka upp till Östersund och hälsa på och gratta älskade Daniel. Det ska också bli jättemysigt att träffa hans fina sambo Maria och hennes familj. Det har blivit en härlig hösttradition att umgås en helg uppe i Östersund när Danne fyller år så det ser jag verkligen fram emot. Nu har de dessutom flyttat till en ny lägenhet som jag inte har sett än, så det ska bli spännande...

 

Som en liten blink bakåt mot gårdagens strumptrauman kommer här två härliga bilder från idag. Kanske inte världens snyggaste eller sexigaste men man blir på så himla gott humör av att klä sig lite crazy:)

 

 

 

                                                                                            Ha det;) A-C

 

 

 

 

Det är lika spännande varje år att vänta på att Svenska Akademiens ständige sekreterare ska öppna de vita dubbeldörrarna i Börssalen i Gamla stan, ta klivet ut till de väntande skarorna och avslöja vem som får Nobelpriset i litteratur. I år gick priset till den kinesiske författaren Mo Yan, som jag inte vet ett dugg om. Ibland känner man sig så bittert obildad när man inte kan eller vet nåt som man kanske borde, men i det här fallet är det kanske inte så konstigt.  Det finns tydligen bara tre böcker översatta till svenska utgivna på det lilla bokförlaget Tranan.

   När Thomas Tranströmer fick priset förra året kändes det lite roligt för att man visste vem han var och kände till en del av det han skrivit, men när det går till någon som man inte känner till känns det lite förvånat avslaget. Jag tillhör inte alla de som kastar sig över nobelpristagarnas böcker, men det skulle vara intressant att läsa en kinesisk författare nångång. Problemet för mig är att jag redan har så många olästa böcker som väntar på sin tur och så många som jag verkligen längtar efter att läsa...

 

Efter nobelpristagaren i litteratur känns det nästan oförskämt att byta ämne till nåt så simpelt som strumbyxor Men nu är vi inne i den förhatliga strumpbyxsäsongen så jag ber om ursäkt och går vidare. Ämnesvalet för dagen beror nämligen på att jag inhandlade två par riktigt skrikiga strumbyxor igår. Ett par knall-lila och ett par lysande orangea. I fikarummet på jobbet var det nån som kommenterade de lila som jag hade på mig dagen till ära, och så var strumbyxdebatten igång bland oss kvinnliga kollegor.

   Jag tror att många av oss, precis som jag själv, har ett något hatiskt förhållande till plagget ifråga. Jag älskar att ha klänning eller kjol på sommaren, när man kan gå barbent. Men så fort temperaturen faller och man fryser utan strumpor börjar det ta emot.

 

 

   Jag tycker att det är fint med kjol eller klänning. Man känner sig åtminstone lite fin. Men strumpbyxorna som är ett måste till är så himla bökiga och svåra att få på sig. Och går sönder så lätt. Har många tokiga minnen av strumproblematiken. En del sträcker sig långt långt tillbaka i tiden. Jag minns med fasa när min mamma hade beställt kalasbyxor till sina små döttrar någon gång i slutet av 1950-talet. Kvinnan som hade stickat vidundren hade en hemstickmaskin och valde ullgarn till sina skapelser. Min syster och jag kliade och grät och till slut vägrade vi ta på oss eländet, som var tänkt att frälsa oss från de förhatliga livstyckena med strumpeband.

   Strumbyxorna kom in i våra liv iallafall lite senare. Sen dess har man utkämpat många kamper mot trånga, långa, snäva, vida, svaga...ja ni vet, en del går sönder innan man ens fått på sig dem första gången. Jag är som sagt inte överförtjust i plagget ifråga, men då kom min kära syster med ett praktiskt förslag.

-Om du nu tycker så illa om strumbyxor, varför provar du inte stay ups istället?

Sagt och gjort. Förra året skulle jag gå på en fin fest i Gävle och inhandlade därför ett par snygga stay ups med vacker spets i kanten. Inte för att nån annan än jag skulle se det, men iallafall. Redan på vägen till festen kände jag hur ena strumpan började glida nerför mitt vänstra ben, så jag blev tvungen att nypa tag i den genom klänningstyget för att den inte skulle krulla sig runt fotleden. Min eskorterande kavaljer undrade nog varför jag gick så konstigt haha. Tack och lov så var det ingen dans. Det hade varit rena katastrofen. Men servering vid borden och musiktävling (som mitt lag vann för övrigt och det var verkligen inte min förtjänst) räddade min kväll. På hemvägen till hotellet blev det taxi och väl hemma åkte strumpeländena i papperskorgen där de hörde hemma. Puh vilken pärs!

En annan gång köpte jag ett par lite exklusivare strumbyxor med lite mag- och rumpstöd. De var trånga som bara den men jag ryckte och drog tills de satt på plats. Men plöstligt ritschade det till. Vad hände, undrade jag? Jo, strumpbenen hade lossnat från byxdelen! Jag fick ett hysteriskt skrattanfall och låg på sängen och vred mig av skratt länge och väl innan jag tog mig samman och bytte till pålitliga jeans.

För inte så länge sen skulle en mig närstående ung kvinna ha skjuts till en fin tillställning, men den unga damen var lite sen så hon skulle ta på sig strumbyxorna i bilen. Hur det gick kan ni kanske ana. Inte så bra. Snudd på traumatiskt! Det blev till att köpa ett nytt par på en mack och byta om på mackens toa... 

Jag skulle kunna skriva en hel liten bok om förfärliga strumpbyxemoment men det ska jag bespara er ifrån! De lila och orangea är iallafall rätt ok. De sitter uppe och benen sitter där de ska. Och de är lite smågalna, precis som jag, så vi passar nog ihop.

 

                                                                                                               Ha det:) A-C

Ikväll var planen att gå på vuxensim med mellandottern, men hennes jobbdag blev lång..idag igen...så vi blev tvungna att skippa det. Vuxensimmet är annars en väldigt mysig verksamhet med lite nersläckt belysning, levande ljus vid bassängkanten och avkopplande soft musik.

   Men istället för det skyndade jag upp på Högslätten och sprang ett par varv innan det blev mörkt. Känner mig alltid så fruktansvärt nöjd efter en löptur. Vinst varje gång, som min kollega Staffan säger om träning. Det är sååå sant:) Har tidigare sagt att jag skulle lägga in träningsprogrammet som startade mitt nya liv. Idag blir det av;)

   Jag har alltid motionerat mer eller mindre, men på senare år har det mest blivit i promenadform och en del gym. Inget fel med det, men jag ville väldigt gärna få lite bättre kondis och därför bestämde jag mig för att börja springa. Och även om promenader, och framförallt stavgång, är alla tiders så är det väldigt stor skillnad i ansträngningsnivå mellan att gå och springa. Jag upplever det som att jag nästan kan gå hur länge som helst i hyfsat snabb promenadtakt, en smula överdrivet förstås, men ni fattar. När jag springer däremot vet jag ganska precis var min maxnivå ligger just nu. Förra sommaren, innan jag började träna målmedvetet, orkade jag springa ungefär 2,5-3 km i hyfsad takt. Uselt, jag vet, men så var det. Nu orkar jag en mil, men just inte mer. Till nästa sommar ska jag iallafall bygga på en halvmil till har jag tänkt. Om jag får vara frisk och skadefri peppar peppar...

 

Här är iallafall mitt träningsprogram som fick igång min löpning. Det är ett intervallträningsprogram, som gör att det inte känns så jobbigt från början. Orken liksom bara smyger sig på...

 

I somras sprang jag tre gånger i veckan. Ett lite längre pass på 8,7 km och två kortare på ungefär hälften. Nu är jag nere i två ggr per vecka + en stavgång. På den längre turen brukar jag springa ut från Östanbäcken, förbi Simhallen ut mot Nickebo, uppför mördarbacken och hem...en riktigt fin tur. Det dröjde ända in i september innan jag vågade springa hela backen, och jag har helt ärligt bara gjort det en enda gång än så länge. Men det ska bli fler. Här är iallafall träningsgprogrammet som heter Tjejmilen på åtta veckor. Lycka till om ni vill testa...

 

PS! Nu ska jag bänka mig framför tv:n och kolla in bönderna;)

 

Här är programmet:

Program: Tjejmilen om 8 veckor / A-C Eliasson

Vecka 1:

Tisdag
20 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag
6 x 1 min löpning/1 min promenad + 10 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Lördag
8 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Fördel 1 - med att löpa och gå: Du kommer tryggt i gång med löpningen utan att få blodsmak i munnen eller dra på dig skador.

 

Vecka 2:

Tisdag:
25 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
8 x 1 min löpning/1 min promenad + 12 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Lördag:
10 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Fördel 2 - med att löpa och gå: Du förflyttar dig längre och förbränner därför fler kalorier.

Vecka 3:

Tisdag:
25 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
10 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Lördag:
12 x 1 min löpning/1 min promenad + 20 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Fördel 3 - med att löpa och gå: Du kan tillryggalägga långa distanser utan att plåga dig halvt ihjäl. Metoden är genialisk för långa distanser som halvmaraton och maraton.


Vecka 4:

Tisdag:
10 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
8 x 2 min löpning/1 min promenad

Lördag:
5 x 3 min löpning/1 min promenad+ 5 x 2 min löpning/30 sek promenad

Fördel 4 - med att löpa och gå: Du får mcyket mindre träningsvärk efteråt - och träningen är mycket mer hälsosam för hela kroppen.

Vecka 5:

Tisdag:
12 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30
sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
10 x 2 min löpning/1 min promenad

Lördag:
5 x 3 min löpning/1 min promenad + 5 x 2 min löpning/30 sek promenad

Fördel 5 - med att löpa och gå: Återhämtningstiden blir mycket kortare. Benen är klara för nya utmaningar redan dagen efter träningsturen.

 

Vecka 6:

Tisdag:
12 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
10 x 2 min löpning/1 min promenad

Lördag:
7 x 3 min löpning/1 min promenad + 6 x 2 min löpning/30 sek promenad

Fördel 6 - med att löpa och gå: Träningen är redan från start av en skala som gör det värt att byta om.

 

Vecka 7:

Tisdag:
12 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
10 x 2 min löpning/1 min promenad

Lördag:
5 x 4 min löpning/1 min promenad+ 6 x 2 min löpning/30 sek promenad

Fördel 7 - med att löpa och gå: Metoden är perfekt för tempoträning - på sikt kan du öka hastigheten i löppassen gradvis och bli betydligt snabbare än om du löper längre rundor i jämn hastighet.

 

Vecka 8:

Tisdag:
15 x 1 min löpning/1 min promenad + 15 x 30 sek löpning/45 sek promenad

Torsdag:
12 x 2 min löpning/1 min promenad

Lördag:
7 x 4 min löpning/1 min promenad + 8 x 2 min löpning/30 sek promenad (= 10 km) - bra jobbat!

Fortsätt ...
Efter de åtta veckorna har du två val:
1: Öka antalet löp-gå-perioder - så att du kommer upp i 14-18 x 2 min inom ett par veckor.

2: Minska gådelen. Skär ner 1/4 av gådelen varannan vecka (till exempel från 1 min till 45 sek promenad) tills du är nere på 15 sek. Nu kan du välja att hoppa över gåsekvenserna helt.

God träning! :-)

 Lite stretching efter en av sommarens många turer...

 

                                                                                                             Ha det:) A-C

 

 

 

 

Jag känner mig som en hyfsat harmonisk människa och tycker att jag har ganska bra koll...nåja allting sägs ju vara relativt...men iallafall jag tycker att jag har jobbet någorlunda planerat och privatlivet känns inte särskilt komplicerat. Men även om saker och ting känns rätt ok har jag råkat ut för ett slags stresssymptom i höst som jag inte riktigt känner igen.

Jag har ganska lätt för att somna på kvällarna. Brukar läsa en stund tills jag blir riktigt trött och sen somnar jag för det mesta stressfritt utan större problem, utom vid fullmåne men det är en egen historia...

I höst har dock det nya inträffat att jag flera gånger i veckan vaknar mitt i natten, oftast ganska akutförvirrad. Sätter mig upp i sängen. Tittar på mobilen för att kolla vad klockan är. Oftast är den nånstans mellan två och fyra på natten. Känslan jag vaknar med är att jag har något väldigt viktigt som ska hända väldigt tidigt på morgonen. Ibland inbillar jag mig, i mitt förvirrade halvsovande/halvvakna tillstånd, att jag ska ha något slags möte hemma hos mig som jag ska ha förberett med fika och allt. Jag borde kanske ha bakat och fixat...eller nåt.  Eller så ska jag hålla någon form av föredrag någonstans, inför en stor och viktig publik... men vet inte om vad eller var. Ibland tror jag bara att jag ska ha förberett några oerhört viktiga papper eller praktiska ting till nästa dag, men vilka vet jag såklart inte.

När det här började trodde jag att det handlade om nåt specifikt som jag oroade mig för. Jag trodde att jag visste vad. Men just den saken som jag inbillade mig att det berodde på har lugnat ner sig, men jag fortsätter att vakna med huvudet fullt av förvirrad stress. Det började ungefär när jag började jobba i höst. Jag har aldrig varit med om just det här förr. Nu har det hållit på så länge att det börjar bli riktigt jobbigt. Nattsömnen störs och den här diffusa oroskänslan som jag inte kan identifiera sitter ibland kvar i flera timmar efter att jag vaknat...

Någon annan som känt såhär? Någon som har ett tips på vad man kan göra för att bli kvitt det? Jag motionerar ganska mycket och känner mig frisk, jag upplever mig också om inte överlycklig, så iallafall inte olycklig...harmonisk är väl ett ganska bra ord för att beskriva hur jag känner mig, men det här börjar faktiskt inverka på min allmänkänsla...

 

 

Om 1,5 timme börjar den, TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar, efter boken med samma namn. Boken är den första i en trilogi där de andra två inte har kommit ut än, men tv-serien bygger på alla tre. Hade lyckan att få se Jonas Gardell prata om boken på Bokmässan och det gjorde mig verkligen förväntansfull. Jag har sett honom berätta om boken i tv-intervjuer tidigare, men det var nåt speciellt att få höra honom berätta i verkligheten. Tror att det kan bli en väldigt känslosam serie för han grät lite titt som tätt och bad oss tänka på honom som en gravid kvinna full av hormoner. Så fort han snyftade till skyndade han sig att säga: Gravid kvinna! Det blev många medkännande skratt åt just detta...

 

 

När han berättade om de hemska saker de HIV-smittade och Aids-sjuka råkade ut för drog jag mig till minnes en händelse som etsat sig fast i mitt minne. Den inträffade på Gådeå sjukhus i Härnösand i slutet av 1980-talet. Någon gång mellan 1987 och 1989. Jag vet att det måste ha varit då, för vi flyttade hit till Härnösand 1987 och 1989 föddes Millan. Efter mammaledigheten med henne började jag plugga på journalisthögskolan så efter det har jag inte arbetat inom vården.

 

Det jag ska berätta om hände på en låst avdelning före senildementa äldre. En dag fick vi in en ung HIV-positiv flicka, 18-19 år gammal. Vi fick veta att hon skulle låsas in tillsammans med de gamla patienterna, för annars var risken stor att hon skulle smitta någon med sin HIV.  Det hade visst redan hänt fick vi veta. Vi fick egentligen ingen riktig instruktion annat än att vi skulle vara försiktiga. Jag minns hur vi styrde ut oss i munskydd, plasthandskar, plastförklän och fottossor när vi tog hand om henne och sånt som unga flickor lämnar efter sig. Bindor, tamponger, cigarettfimpar och annat brändes. Hennes porslin förvarades för sig.

 

Flickan var fullt medveten och gav ett gott intryck, men det fanns hela tiden en osäkerhet och oro över hur vi skulle hantera henne och det som fanns runt henne på ett säkert sätt. Det kändes hela tiden så grundläggande fel att spärra in en ung flicka på detta vis, och jag minns hur vi ifrågasatte det som hände. Till slut tog iallafall sjukhusledningen sitt förnuft till fånga, och flickan flyttades till ett vårdhem på Västkusten, där man specialiserat sig på att ta hand om unga HIV-positiva personer. Jag minns inte exakt hur länge hon var inlåst med de gamla patienterna. Det var inte så förskräckligt länge, några veckor kanske, men bara en enda dag hade varit för länge...

 

Efter att flickan flyttade fick alla vi som arbetat med henne HIV-testas. Jag minns hur nervös man var fast man innerst inne insåg att man omöjligt skulle ha kunnat smittas. Men det fanns en sån hysteri i samhället som påverkade allas sunda förnuft på ett negativt sätt. Det är ju inte så länge sen det hände men samhällsreaktionerna känns skrämmande såhär i efterhand. Ska verkligen bli intressant att se hur Jonas Gardell har tolkat den här tiden. I Göteborg sa han ungefär såhär:

- Jag har skrivit böckerna för att vi aldrig ska glömma och aldrig göra om samma misstag igen.

 

                                                                                                  Ha det så länge! A-C

 

 

 

Vissa saker, en enkel nyhetsrubrik tillexempel, kan väcka en massa tankar och minnen som inte vill vika undan på ett tag. Häromdan såg jag att det var 50 år sen Beatles första singel Love me do kom ut. Jag måste ha varit elva år då räknar jag snabbt ut, fast jag inte är nåt lysande mattegeni...

Jag har inget minne av att jag upptäckte just den låten alldeles direkt utan det var nog She loves you som fastnade först hos mig. Jag gick då i femte-sjätteklass på den lilla byskolan i Mensträsk i Västerbotten. Jag minns att vi var några tjejer som klottrade våra skolböcker fulla med Beatles och Paul, George, John och Ringo sida upp och sida ner och lät luggarna växa. Min jämnåriga kusin Ulla påminde mig häromdagen om hur vi slogs på köksgolvet i hennes föräldrahem i Boliden. Den vi slogs om var Paul McCartney. Hennes kommentar nu var "vilken tur att ingen av oss vann den gamle mannen haha". Det var nåt helt nytt som kom in i våra unga liv och det var helt underbart. Jag utvecklade snabbt ett stort intresse för musiken och allt som följde med. Mode och media tillexempel!

 

 

Innan föräldragenerationen hann förstå vad som hände hade deras små döttrar och söner lämnat barnstadiet och blivit tonåringar med stort T. Jag anslöt mig snabbt till den sk mods-generationen. Långt hår, nerkluddade armejackor, uppvikta leejeans eller kortkorta kjolar och slukade dåtidens media som Bildjournalen, Tio-i-topp och Radio Luxemburg. Jag hade varit en flitig barnartist som sjöng och spelade dragspel på allehanda tillställningar, men nu åkte dragspelet långt in i garderoben för att egentligen aldrig mer plockas fram. En poptjej som jag kunde ju inte spela dragspel. Det gick helt enkelt inte för sig. Ett tag startade jag och några kompisar ett tjejband, men vi var lite för ofokuserade för att göra allvar av det hela, så bandet dog ut ganska snabbt. Istället började jag drömma om att bli modedesigner. Jag ritade och sydde kläder i massor åt vänner och bekanta och var faktiskt ganska duktig på det. Under de här åren flyttade min familj från huset på landet i Maursele in till en villa på barntäta Badhusgatan i tätorten Norsjö.  När jag var uppe i Västerbotten med min syster Ingrid och kusin Ulla på sensommaren åkte vi förbi huset och jag tog bilden härnedanför.

 

 

Mitt rum i det här huset var tapetserat med posters från Bildjournalen och här upplevde jag många viktiga saker i mitt liv. Den här tjejen, som var ett riktigt popsnöre, hade massor av kompisar och en del tonårskärlekar. Hon var ganska fokuserad på skolan konstigt nog. Hon pluggade och fick bra betyg och skötte sig nog allmänt ganska bra under tonårsåren. Iallafall de tidiga som hon upplevde i det här huset. Hon hade redan då utvecklat ett ganska stort behov av att ta plats och få bekräftelse på olika sätt. Hon var pratsam och glad och hade massor av aktiviteter. Kanske en liten dos ADHD... hon höll på med idrott och musik, målade och skrev. Minns bland annat att hon var ledare för gymnastik för husmödrar!!! Lite konstigt, minns inte hur det kom sig att det blev så...

 

 

Jag minns den här tjejen som väldigt ambitiös på många sätt och ganska drömmande. Hon drömde alltid om något mer och fantiserade ganska mycket. Hon hade ett stort behov av att höras och synas och sökte mycket bekräftelse. Inte helt olik den mycket äldre versionen av sig själv...det hon inte visste vid den här tiden var att hon skulle möta många tunga stunder i sitt liv. Det ingick liksom inte i planen, men den bestämmer vi ju tyvärr inte över själva helt och hållet...men det ska jag berätta mer om en annan gång...

 

                                                                                                                 Ha det:) A-C

 

 

 

De flesta av oss vet kanske hur dagen efter känns. Dan när huvudet är lite för trångt och man har svårt att få nåt vettigt gjort. Lite så har det känts den här veckan. Veckan efter Bokmässan. Som jag kanske har sagt tidigare så var det första gången jag besökta detta gigantiska kulturella coctailparty. Det fanns så otroligt mycket att se, höra och uppleva och så lite tid. Men jag är jättenöjd med det jag hann med. Och jag vill definitivt åka dit fler gånger. Det var en härlig känsla att vistas i ett sammanhang där allt kändes kul, spännande och stimulerande. Som att simma i sin rätta ankdamm. Nu skulle man förstås inte orka med en så intensiv tillvaro särskilt länge, men precis som allt annat roligt som ger energi så vet jag att jag kommer att ha massor av glädje av att ha upplevt det...så småningom...

Den här veckan har jag dock vandrat omkring med bomull i huvudet hela veckan, sen vi kom hem försenade  mitt i natten i söndags. Dels lite eftertrött, lite göteborgsjetlaggad om man nu kan vara det och dels lite lätt förkyld. Har också varit lite trött på saker som hänt på jobbet. Jag vet att jag själv är ansvarig för hur jag tolkar saker som händer, och jag kanske övertolkar, men lite less blev jag häromdan. Alla inblandade vet vad jag menar och jag är inte långsur så det lär gå över snart...

Helgen som startar imorgon känns sååå välkommen. Har inga särskilda planer men ska eventuellt följa med mina "siciliensambos" på bio på fredagkväll. Hoppas bara att jag inte somnar i salongen isåfall...

Igår tog jag mig motvilligt upp på Högslätten och sprang två varv runt 2,5:an. Var sjukt nöjd med mig själv efteråt eftersom jag egentligen inte alls ville ut men kände att jag måste. Skippade ju stavgången med jobbet i måndags, och helgen som gick blev det ju bara promenader till och från spårvagnen. Även om vi fick gå uppför en gigantisk uppförsbacke, och naturligtvis då även utförsbacke, både till och från hållplatsen blev det iallafall som ett litet träningspass. Men vi åt ganska onyttigt där för pizza, fläskfilé med beasås, friterad kinamat och massor av godis är kanske inte världens bästa diet. Känner det på jeansen nu:( Tänk att det är så lätt att gå upp och så svårt att gå ner. Orättvist är vad det är.

                                                                                         Men imorgon är det fredag! Ha det:) A-C

 

Sista dagen i Göteborg kändes väldigt vemodig. De andra dagarna var så kul och vi som jobbade för Ludvig Nordström- och Birger Norman-sällskapens räkning lärde känna varandra bättre och bättre för var dag som gick. Vi hade verkligen roligt tillsammans och timmarna och dagarna flög fram. Och plötsligt var det över. Dags att åka hem med massor av spännande, nyttiga, roliga upplevelser i bagaget. Och massor av böcker!

 

Men eftersom jag vid förra uppdateringen lovade att återkomma till lördagseftermiddagens program på Bokmässan så gör jag det nu. Man ska ju hålla det man lovar.

Efter den fabulöse Björn Ranelid är det svårt att riktigt ta in något eller någon annan. Han tar nämligen stor plats i ens medvetande när man en gång träffat honom. På gott eller ont, eller både ock.

Jag skyndade iallafall iväg till vår hemmascen, De litterära sällskapens scen, där våra egna estradörer Torgny Åström och E.Micke Norberg höll ett välbesökt och lika väl genomfört program betitlat Lortsverige och Vinkelskott. Lortsverige är ju Ludvig Nordströms stora roman från 1938 om tillståndet i folkhemmet och Vinkelskott är en samling krönikor i bokform som Birger Norman skrev från 1955 till 1978.   Genom en dialog, där mycket av texten hämtats från respektive böcker, skildrades hur de båda författarna såg på folkhemmet under sin tid. Det var både inrtessant och underhållande, och bitvis också roligt. Bra jobbat!

 Torgny och E.Micke gjorde inte den månghövdade publiken besviken. De var riktigt underhållande.

 

Efter monterkollegornas fina framträdande halvsprang jag till Tidningsutgivarnas hörn igen, för att lyssna på Yukiko Dukes intervju med Jens Lapidus. De pratade dels om hans sätt att skriva, korthugget, rappt och med mycket slang. Dels om att hans kriminalromaner saknar den traditionella hjälten som löser brotten. Istället beskriver han livet i den undre världen som det är, eller som han tror att det är. Hur som helst missade jag mycket av sammanhanget eftersom jag hamnade bakom världens längsta och bredaste man, som dessutom var tvungen att kommentera allt som sas på scenen med sin flickvän eller vad hon nu var. Irriterande. Jag ville ha en bild av den talangfulle snyggingen Lapidus och stegade därför fram när de klev av scenen och frågade om det gick bra att få ta en bild. Det gjorde det. Här är han!

 

 

Eftersom det här var mina sista "lediga" timmar på mässan, så ville jag hinna med så mycket som möjligt! Så jag rusade vidare till Mari Ljungstedts föreläsning om hennes skrivande. Mari berättade bland annat att hon hämtar väldigt mycket av sig själv till sina karaktärer. Hennes egen uppväxt med en alkoholiserad far och som mobbingoffer under skoltiden har präglat flera av hennes karaktärer i böckerna. När en av hennes karaktärer skulle lida av anorexi tillbringade hon en tid på en vårdavdelning för flickor med anorexi för att sätta sig ordentligt in i problematiken. Hennes egen mörkrädsla har också bidragit en hel del till böckernas dramaturgi. Hon berättade också lite om sin senaste bok Den sista Akten, som utspelar sig i teatermiljö bland annat på Stadsteatern.

 

Efter föreläsningen fick jag chansen att prata med henne en stund. Jag visste sen tidigare att hon är en oerhört ödmjuk och trevlig person. Och rasande grann. Vi har gått på samma journalisthögskola i Sundsvall, om än jag gick några få år före henne. Vi har iallafall flera gemensamma bekanta och hann byta några ord bland annat om vår gamle lärare Pelle! Och så fick jag den här bilden också:

 

Innan det var dags för sista kvällspasset i montern hann jag lyssna på en annan av mina personliga favoriter. Göran Greider talade i det här sammanhanget om poeten Dan Andersson, som han har skrivit en bok om. För min del hade han fått prata om nästan vad som helst. Jag tycker nästan alltid att han är bra. I alla sammanhang. Tydlig och redig, Och ofta med åsikter som jag instämmer med. Jag gillar honom skarpt och det verkar många andra också göra, för Göran var flitigt förekommande på många scener och i många sammanhang under bokmässedagarna.

 

 

Söndagen, den sista vemodiga dagen, hade jag morgonpasset i vår monter. Det innebär att plocka fram, sätta igång bildspelen, fixa kassan och försöka sälja så gott det går. Vi lyckades iallafall sälja slut på alla medförda exemplar av Lortsverige, vilket kändes som en stor bedrift i det här gigantiska bokbruset.

 

Efter arbetspass och lunch rusade jag runt med plånboken i högsta hugg för att hinna köpa med några böcker hem. Som om inte min bokhylla har tillräckligt med olästa böcker redan. Jag läser ganska mycket men köper ännu mer, och då blir det så. Lite bokshopoholic är jag nog...ändå köpte jag inte så vansinnigt mycket böcker den här gången för dom skulle ju släpas hem också...

 

Innan det var dags att åka hem råkade jag iallafall springa på en av alla Glennar i Göteborg, nämligen Glenn Hysén. Fast jag bara träffade honom i några få minuter hann jag märka vilken trevlig, rolig kille han är. Och när jag frågade om jag fick ta en bild med honom tog han min mobil och lämpade över den till en av sina kompisar. Sen la han en arm om mina axlar och tryckte till så att jag nästan tappade andan av överraskning, vilket nästan syns på bilden. Men efteråt skrattade vi båda gott och jag tackade för mig, för nu var det dags att skynda mot tåget hem.

 

 

Som vanligt, höll jag på att säga när det gäller mig, blev det lite strul med resan. Det började med att jag upptäckte att jag glömt min ryggsäck med plånboken bland annat, inne på mässan, så jag fick vända tillbaka från spårvagnshållplatsen. När jag kom tillbaka till hållplatsen meddelade plötsligt en röst att det uppstått problem med spårvagnstrafiken och att alla spårvagnar omdirigerats till en annan hållplats en bit därifrån...nu började jag bli riktigt nervös för tågets avgångstid närmade sig med stormsteg...men då fortsatte rösten...utom spårvagn nummer två som går till Drottningtorget och Centralstationen. Puuuh!!!

 

Flickorna som följde med mig hade redan åkt in till stationen så nu irrade jag omkring på egen hand, men de hade iallafall signalementet klart om jag skulle försvinna. Turkos jacka, förvirrad...men nu slapp de som tur var gå ut med någon offentlig efterlysning. Jag kom i tid och vi hann till och med ta en fika innan tåget gick. Men sen började strulet. Något slags datafel gjorde att tåget stannade flera gånger, ett par gånger under längre stunder,  mellan Göteborg och Stockholm. Det ledde till att vi missade anslutningen mot Norrland. Vi fick dock nya biljetter och ett "plåster-på-såren-fika" från Pressbyrån som kompensation. Ska in sen på SJ:s hemsida och se om vi kan begära nån annan ersättning för förseningen. Tågstrulet gjorde nämligen att vi blev försenade två timmar och kom hem till Härnösand klockan ett istället för klockan 23.00. Det gör ganska stor skillnad för hur man känner sig idag. Trött och lite överspeedad. Men ikväll får det bli en tidig kväll så man orkar med resten av arbetsveckan. Jag delar med mig om mina bokköp en annan dag. De var inte särskilt spännande utan ganska svenssonaktiga, men iallafall... Jag tror också att jag ska skapa en liten tipslista för folk som vill gå på kommande bokmässor för det lärde jag mig en del om..och de tipsen är säkert gångbara på vilken mässa som helst. Å så lite vimmelbilder från Bokmässan tror jag...

 

                                                                                   Till dess. Ha det! A-C