In The Sixties

Snart lunch fredag den 31 augusti. Efter lunch bär det av till Stockholm med bil tillsammans med äldsta dottern Linnea och mellandottern Elina. Linnea och jag ska springa Tjejmilen. Elina, som är den mest erfarna löparen av oss, står över av olika skäl. Vi ska bo hos yngsta dottern Emilia och hennes sambo i Farsta.

 

 

 

 

 

 

Hur känns det då? Ja rätt ok. Känner mig frisk och stark och tror att jag orkar hela vägen. Har tränat regelbundet tre gånger i veckan sen den första maj. Ett längre och två kortare pass i veckan. Nu kan jag inte göra mer, men det känns ok! Nu kör vi:)

Nu är det bara två dagar kvar till årets träningsexamen! På lördag ska jag och min äldsta dotter Linnéa springa Tjejmilen på Djurgården, bland 30 000 andra kvinnor. Från början var planen att hela tjejligan i släkten, mina tre döttrar och svärdottern och min systers två döttrar och svärdotter, skulle springa tillsammans. Men, allt eftersom tiden gick, föll den ena efter den andra bort på grund av skador, träningsbrist och andra förhinder. Den sista som försvann var min yngsta dotter Emilia, eller Millan som hon kallas, som helt enkelt anmälde sig för sent...

 

Hur som helst så ska det bli kul. Jag har motionerat ganska regelbundet under många år, och har haft perioder tidigare i livet när jag har tränat ganska bra. På senare år har det dock mest varit lågintensiv träning med långpromenader, stavgång och stillsamma skidturer. Förra sommaren började jag springa lite, men bara korta sträckor runt 2,5 - 5 kilometer och ganska oregelbundet. I år ville jag trappa upp och träna lite bättre. Framförallt ville jag få bättre allmänkondition, så i februari nångång anmälde jag mig till Tjejmilen.

 

Med dåligt träningssjälvförtroende i bagaget anmälde jag mig till sista startgruppen, som nån av mina kompisar kallade rullatorgruppen. Min goda vän och arbetskamrat Arja, som också är en av mina sicilienkompisar, är en van och flitig motionär med flera Lidingölopp och Vasalopp bakom sig. Hon tyckte att jag fegade lite vid anmälan. Vi sprang ett par vändor i 30-gradig värme på Sicilien och då tyckte hon att jag borde uppgradera mig, så nu startar jag nånstans i mitten av fältet men i gruppen "Fun run", som inte har någon tidtagning. Fortfarande lite fegt, men nu får jag en tid att utgå från. Jag har sprungit 8,7 kilometer som längst i sommar, men det känns som om det inte ska bli några större problem att orka hela vägen. Jag har haft ett roligt och omväxlande träningsprogram som heter "Åtta veckor till Tjemilen". Jag har delat det till flera vänner och arbetskamrater som också gillar det. Ska lägga ut det här på bloggen sen. Jag tycker att det har varit kul att träna mot ett mål, och som en välkommen "biprodukt" har jag gått ner sex kilo i vikt över sommaren. Det känns väldigt bra! Jag har tränat tre gånger i veckan men skulle vilja lägga på ett fjärde pass, men det har inte blivit av än.

 

 

 

Turkosblått, ljummet hav. En lätt bris över huden. En sval drink. En bra bok. Livet levs lätt...

  

Dags att samla massor av skön energi inför den mörka, kalla årstiden...

 

 Ett glas med sval rosé i skuggan på altanen smakar ljuvligt...

 

 En av mina toppstunder var besöket på Etna. Vill gärna se mer en annan gång...

 

Här nedanför följer några fler bilder från vår härliga siciliensemester. Vi åt, drack, solade, badade, pratade och hade det otroligt mysigt. Vi blev inte ovänner en enda gång utan skrattade gott åt våra egenheter och olikheter. Vi tillbringade den mesta tiden hemma i huset och på stranden, men unnade oss några utflykter också. Vi besökte Syracusa, som var en alldeles förtjusande stad. Taormina, som var bländande vackert, men lite för turistigt för min smak, Etna, som var storslagen och vacker samt Notto, som har två världsarv men inte riktigt lyckas förvalta dem. Dåligt skyltat, ingen guidning. Synd, för det hade kunnat vara så bra...

 

En lite udda händelse var EM-fotbollsfinalen, som vi avnjöt på torget i Cassibile. Det var fantastiskt trevligt men tyvärr förlorade Italien stort mot Spanien, så vi fick aldrig uppleva det italienska segerruset som vi hade sett fram emot...

Här är vi på väg hem igen. Det blev fem timmars väntan på flygplatsen Tegel i Berlin, så jag hann nästan läsa ut Yvonne Hirdmans utmärkta biografi "Den röda grevinnan". Den handlar om hennes mammas spännande liv mitt i Europa före och under andra världskriget.

Ett par dagar efter midsommar åkte vi, tre väninnor och jag, till Sicilien. Efter en riktigt jobbig natt på Rest&Fly på Arlanda, där vi sov tre på rad på tvären...ja ni förstår kanske...var det så dags att flyga med AirBerlin, via Berlin till Catania på Sicilien. Jag, som är född klantig, lyckades slarva bort flygbiljetterna och hyrbilsvouchern redan på Arlanda, så det blev till att plocka fram värsta flirtförmågan för att fixa problemen som uppstod. Men till slut hjälpte en hyfsat stram tysk flygplatstjänsteman till att skriva ut en ny flygbiljett från internet och en söt,

Grinden in till vårt fina hus I Fontane Bianche.

 

charmig italienare fixade en ny hyrbilsvoucher i Catania. Mycket rart och hjälpsamt! Tacktack! 

Det föll på min lott, helt frivilligt för övrigt, att vara hyrbilschaufför eftersom jag inte vågade åka med nån av mina väninnor haha. Det gentila erbjudandet att vara chaufför ångrade jag dock ett antal gånger under våra två veckor i detta land, som verkar totalt befriat från allt vad trafikregler heter!

Första ångerattacken kom redan vid första bilturen ut från flygplatsen på Catania. Vägskyltarna doldes med stor förkärlek bland buskar och miljoner hotellskyltar, så vi hamnade naturligtvis åt helt fel håll direkt och runt oss fullkomligt sprutade det av bilar och vespor från alla håll och kanter. Jag insåg med växande desperation att jag måste vända helt och hållet på denna tätt trafikerade gata för att komma på rätt väg ut ur stan och då växte dom små bildårehornen ut så jag bet ihop, varninsgblinkade ( har lärt mig förr att så gör man här vid Medelhavet) och gjorde mitt livs värsta u-sväng under livligt ackompanjemang av ilskna tutor och säkert ett och annat finger med...men slutet gott, allting gott. Iväg kom vi och på rätt väg dessutom:) Efter .cirka fem mil fin motorväg kom vi så fram till huset vi hyrt i Cassibile/Fontane Bianche. Första anblicken av vårt hem de närmaste veckorna var väldigt positiv. Huset, tomten och omgivningarna kändes helt rätt, Här skulle vi nog trivas!   

...var både underbar...och lite för kall. Den började på allra bästa sätt med sommarledighet strax före midsommar. Midsommaren tillbringades hos mina goda vänner Myran och Karin, som båda har härliga sommarställen på Hemsön strax norr om Härnösand. Myran hade traditionsenlig, lantlig och mysig midsommarfest i sin lagårdslänga "Myrstacken" med både gamla och nya bekantskaper.

Den lilla och taniga midsommarstången hos Myran på Hemsön. Men det var väldans trevligt:)

 

Jag övernattade hos min andra goda vän Karin, som har ett underbart ställe alldeles nära vattnet.

Karins farstutrapp. Här kan man sitta länge med sin kaffekopp och titta på vattenblänket från havet som man anar genom lövträden.

Och så här ser det ut bakom buskaget. En härlig, fin sandstrand väntar på badfolket:)

Hej! Vet inte riktigt vilken blogg i ordningen det här är? Har haft livsstilsbloggar, jobb-blogg, design-blogg, familjeblogg och lite annat smått och gott. Vad den här bloggen ska handla om vet jag inte riktigt än. Det enda jag vet är att jag vill skriva av mig lite om det här med att plötsligt tillhöra en äldre generation. Inte i sinnet, förstås, men otvivelaktigt när det gäller den biologiska åldern. Jag är född 1951 och har således passerat 60-strecket...med råge tilloch med. Men hur verkligt och sant det än är så känner jag mig minst 20 år yngre. Det ska man väl i och för sig vara glad och tacksam över, men det känns också lite skrämmande att åren har passerat så snabbt att man inte riktigt hänger med mentalt...Jag känner mig ofta som en rysk docka, där alla ens åldrar finns kvar i lager på lager. I lyckliga lager och mindre lyckliga lager. I vackra lager och mindre vackra lager. Men så ser väl livet ut för de flesta av oss...Mvh Anna-Carin

 

Jag känner mig ofta som en rysk docka, där alla mina åldrar finns kvar i lager på lager. I lyckliga lager och mindre lyckliga lager. I vackra lager och mindre vackra lager.