In The Sixties

På förmiddagen idag avslutade vi ett tema om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Eleverna har undersökt var sitt land och redovisat. Idag skulle vi knyta ihop det vi pratat om; det förskräckliga faktum att 118 personer som arbetar inom journalistik och media dödats under 2014. Varför och var. Vi har pratat om mod och nödvändighet. Vi tittade på tv-filmen Journalist - med livet som insats.  http://urplay.se/Produkter/182237-Journalist-med-livet-som-insats.
Medan vi satt i vår trygga studio och pratade om Nils Horner och Anna Politkovskaia stormade tungt beväpnade maskerade individer in med Kalashnikovs och raketgevär på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris. Nu vet vi att minst tolv personer dödades och ett 20-tal skadades. Vilken sorgens dag för demokrati och yttrandefrihet.

Det var väldigt länge sen jag skrev något på den här bloggen, men nu tänkte jag ta mig i kragen och sköta den lite bättre. Dessvärre är jag periodare med det mesta, så även bloggandet. Hursomhelst ska jag i alla fall försöka sätta samman en sorts årsresumé för året som nyss tog slut.

2014 var ett bra år. Jag skriver det lite prövande, för att fråga och möjligen också övertyga mig själv om att det verkligen var så. Alla mina nära och allra käraste har fått vara friska, jag har haft bra jobb och bra relationer. Det är det allra viktigaste på lyckoskalan i min värld. Jag är så oändligt tacksam när det får vara så. Det finns inget som gör så ont, som när någon nära, särskilt barnen, inte har det bra av nån orsak. Så har det inte varit i år. Alla är harmoniska och glada.

Två har bytt bostad. Mellandottern och hennes kärlek har blivit sambo och har köpt en större lägenhet i södra grannstaden. Sonen och hans älskade fru gifte sig hösten 2013. Nu har de köpt ett hyreshus i Östersund, och renoverat en jättehärlig våning till sig själva på mittplanet. De har dessutom avancerat och fått nya, mer utvecklande och inspirerande arbetsuppgifter på sina respektive arbeten.

Minstan har jobbat på tidning uppe i min hemstad Skellefteå nästan hela året, men om en månad tar hennes vik slut om inget oväntat inträffar. Då får hon ge sig ut på den darriga journalistarbetsmarknaden igen.

Den äldsta och hennes sambo kom med årets absolut bästa nyhet i slutet av september, då sambons föräldrar och jag fick veta att det kommer ett nytt litet liv i början av april, om allt går som vi hoppas och tror. Det känns väldigt stort, och definitivt som en ny, underbar fas i livet att få barnbarn. Jag blir nog den allra kollrigaste sortens mormor är jag rädd. Jag upplevde åren med först småbarn, sen skolbarn och till sist tonårsbarn som de absolut bästa i mitt liv, möjligtvis vid sidan av min egen barndom. Saknar ofta att ha huset fullt med prat, skratt och aktivitet nu när det bara är katten Lasse och jag till vardags.

Måste berätta hur det gick till när vi fick veta det. Vi, sambons föräldrar och jag, blev bjudna på middag för att fira att det nu var ett år sen Linnea och Pierre hämtade sin underbara labradoodle Selma i Amsterdam. Innan vi skulle äta bad de oss lyfta på tallrikarna. Där låg ett litet kort, och när vi öppnade kortet uppstod lyckojubel för då förstod vi vad som var den verkliga orsaken till den lilla festen <3

Jag har inte haft energi att underhålla min blogg än i sommar. Mest för att jag i någon dum iver anmälde mig till en sommarkurs i filosofi...men jag har jobbat ganska mycket med den så jag är nog snart klar. Hursomhelst så är jag inne på vecka två av 5:2-dieten, som har blivit så populär! Efter vecka ett hade jag gått ner 1,5 kg. Det är väldigt mycket har jag förstått för en vecka, så jag kan inte räkna med att det fortsätter i den takten, Min syster, som alltid har varit en ganska slank person, har hållit på med det här i tre månader och tappat fem kilo på den tiden...så hon får nog ta det lite lugnt ett tag så hon inte blir anorektisk. Den risken föreligger dock knappast för mig än på länge, så jag kör på. Det går förvånansvärt bra och jag känner att det här är min grej. Inget krångel och flexibelt! Perfekt för mig! Men är det då bara bra eller finns det några faror?

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag valt (med upphovskvinnans tillstånd) att publicera min yngsta dotter Millans krönika från Söderhamnskuriren, om hur man blir bemött som korthårig flicka/kvinna. Krönikan har fått en del reaktioner så imorgon publiceras den i alla hälsingetidningarna. Jag tycker att den är så läsvärd att jag publicerar den på min blogg också:)

 

 

 

 

För ungefär ett och ett halvt år sedan tröttnade jag på mitt långa, bruna hår. Efter år av hysteriska hårfärgningar och den slitande men ack så livsviktiga plattången fick det vara nog. Jag satte mig i frisörstolen och sa "gör vad du vill". Då var det klippt - kortklippt. På vägen hem skrattade och grät jag om vartannat till David Bowies "Rebel Rebel".
Jag klippte mig nog inte av rent estetiska skäl. Mina tre år på journalistprogrammet var snart över och en läskig och oviss framtid väntade. Såhär i efterhand förstår jag att jag ville se mer vuxen ut, och bli tagen på större allvar. Resultatet blev det motsatta och jag förvandlades till en förpubertal pojke á la Nils Karlsson Pyssling.
Under den här perioden började jag arbetade i leksaksaffär, ett beslut jag bittert fick ångra. En dag frågade en 7-årig flicka om jag var en tjej eller kille. Jag blev lite ställd men tyckte samtidigt att frågan var ganska oskyldig och svarade "tjej". Hennes mamma vred på sig och skrattade lite obekvämt. De följande veckorna fick jag samma fråga nästan varje dag, och när en flicka till slut konstaterade "men tjejer ska ju ha långt hår" insåg jag att världen är skev. Jag frågade mig själv hur vi egentligen uppfostrar barn i dag. Har inte samhället kommit längre än såhär?
På en hemvändarfest för några veckor sedan kom en man fram och frågade om jag var lesbisk och hävdade att de flesta tjejer med kort hår minsann är lesbiska. Jag svarade att det var en intressant statistik. Egentligen var det inte frågan i sig som gjorde mig upprörd, utan hur han förknippade sexuell läggning med frisyr.
Att barn har en konstig världsuppfattning kan de liksom inte rå för, det är ju vi vuxna som gett dem den. Deras ovetande frågor kan jag på ett sätt ursäkta. Men när vuxna beter sig lika ovetandes är det inte lika gulligt längre. Så hör upp alla föräldrar! Nästa gång era 7-åriga döttrar frågar mig om jag är pojke eller flicka, på grund av min frisyr eller klädsel, då ska ni banne mig skämmas. Inte för dem, utan för er själva. Ni är vuxna och borde berätta för era barn att de kan se ut precis som de vill.

Emilia Eliasson tycker inte längre att det är gulligt när barn frågar om hon är en pojke eller flicka

 

                                             Något för oss alla att tänka på eller hur? Ha en fortsatt fin sommar! A-C

...efter mitt förra, geniunt sura, upprörda och bittra blogginlägg om att elever skolkar från skolan och åker på semester. Visst anade jag att det var ett stort problem, men jag förstod nog inte fullt ut hur uppmärksammat det skulle bli. Om ni inte vet vad jag pratar om så handlar det om den här  artikeln http://allehanda.se/start/harnosand/1.5886612-eleverna-skolkar-for-att-aka-pa-semester  i Tidningen Ångermanland, som snabbt blev tidningens mest lästa nyhet idag. Det är jag både glad, och lite skärrad över. Det har ju alltid ett pris att sticka ut huvudet i en kontroversiell fråga, som nästan alla har en åsikt om och som berör många människor. Men, jag skulle inte göra det om jag inte tyckte att det är en mycket viktig fråga för många människor.

Det är många, både elever och föräldrar, som anser att det är nästintill en mänsklig rättighet att få åka på resa när det passar. Till det kan jag bara säga att vi i skolan naturligtvis inte kan hindra någon från att åka, men genom att vara tydliga och inte bevilja ledighet utan noggrann individuell prövning av studiesituation och skäl, har skolan dels markerat att vi vill att eleverna ska finnas i skolan, dels att skolan inte kan garantera någon återläsning av det som eleven missat. Egentligen är det nog det som är själva kärnpunkten. Att en del av eleverna som åker missar viktiga prov, som tillexempel nationella prov, och redovisningar, som de sen mer eller mindre kräver att lärarna ska jobba extra för att de ska få ta igen.

För tillfället kommer detta mitt i lärarnas mest hektiska period under hela året. Det betyder att skolan inte kan garantera att eleven får den möjligheten. I klartext innebär det att när man åker utan beviljad ledighet betyder det att eleven har eget ansvar för effekterna, vilket i sin tur kan leda till att några elever inte når godkänt i sina ämnen. Det är här vi inom skolan måste bli mycket bättre på att vara tydliga.

Jag tycker att ett av våra stora problem inom skolan är att lägga tillbaka ansvaret för sånt här där det hör hemma, nämligen hos de myndiga eleverna. När det gäller yngre elever är det naturligtvis ett ansvar som berör hela familjen.

Jag har fått en hel del uppmuntran från kollegor och till och med från några elever som har sagt att det är bra att vi sätter ner foten, och att vi ska stå på oss. Det värmer och ger hopp, men jag vet också att det finns de som tycker att det borde ha fått förbli ett tyst problem.

Jag hoppas i alla fall att uppmärksamheten ska leda till något gott till slut. Att förståelsen för skolan ska öka, att alla förstår att det är viktigt att eleverna finns i skolan, för möjligheten att gå i skolan är faktiskt en mänsklig rättighet som många barn och ungdomar i världen bara kan drömma om.

 

 Ha det gott allesammans och försök hinna njuta lite av helgvädret som lovar sol och värme även hos oss!                                             

                                                                                                                                                            Kram A-C

 

...efter årets första grillkväll...men bara lite:)

...vore kanske ett passande namn just idag. Jag älskar mitt jobb sju dagar av tio, men den åttonde, nionde och tionde dagen gör jag det inte. Tillexempel de senaste skoldagarna före Kristi Himmelsfärdslovet som vi har nu, där fyra av mina indvalelever avslöjade att de skulle åka på semesterresor nästa vecka, som är en hel skolvecka. Jag frågade om de verkligen fått ledigt för det, varvid en av flickorna svarade - Nej, man söker ju inte ledigt nuförtiden för det beviljas ju inte!

Två av flickorna som ska ut på resa är IG-varnade i mitt ämne, men det verkar inte vara nåt hinder för en avkopplande semestervecka i solen. Istället föreslog de att jag skulle komma in på skolan på min lediga fredag så att de skulle få en chans att jobba undan före resan!!! Chockerande nog tackade jag nej till det briljanta förslaget, och sa att de hade samma chans som alla andra att komma och jobba under skoltid. Resultatet blir förmodligen att det kommer in ett antal slarvigt hopkomponerade hastverk som de hoppas ska räcka till godkänt sista dagarna före betygsättningen...

Jag vet att det är många fler elever utöver dessa, som ska åka iväg och därmed riskerar att inte bli godkända i flera ämnen.

I det här sammanhanget undrar jag vad föräldrarna säger när deras barn meddelar att de ska åka utomlands mitt under en skolvecka? Flera av våra elever är ju myndiga, men normalt sett har man väl ändå en dialog inom familjen? Eller har föräldrarna så dålig insikt i barnens skolarbete?

 

Det är jättebra att utbilningsministern proklamerar minskad administration och stramare regler för friskoleverksamheten, och visst är det en del av problematiken. Absolut. Återkommer till det lite senare. Men, frånvaron är det största enskilda problemet som jag upplever i skolan just nu.

 

Elever som sjukanmäler sig i tid och otid utan att egentligen vara sjuka. Elever som sjukanmäler sig för att slippa prov och redovisningar. Elever som sjukanmäler sig för att åka på solsemester. Elever som sjukanmäler sig för att jobba. Elever som sjukanmäler sig för att de av olika orsaker inte orkar vara i skolan. Där tycker jag att vi har vårt största problem, för är man inte på skolan kan man i de flesta fall inte klara målen heller.

 

Det här leder i sin tur till att lärarnas arbetssituation blir jättestressig, eftersom de här uteblivna proven och redovisningarna ska göras på annan tid. I realiteten på många andra tider. Ofta när vi befinner oss i helt andra faser med undervisningen.

 

Åtstramningen av frånvaroreglerna den 1 januari 2012 ledde bara till att eleverna blev världsmästare på att sjukanmäla sig. Någon föreslog att studiebidraget ska betalas ut baserat på faktiskt närvaro. Det är i och för sig en bra idé som dock skulle kräva mycket administration...

 

Vad ska vi göra åt det då? Jag har ingen fantastisk lösning på problemet, men ett sätt att göra lärarnas arbetssituation lite drägligare vore att ge tillbaka lite makt till lärarna. Restprov på prövningslördagar, deadlines som verkligen gäller på inlämningsuppgifter o.s.v. Det kanhända att vi inte lyckas vara tillräckligt intressanta och bra pedagoger, men innerst inne tror jag inte att det är där problemet ligger. Exakt var det ligger vågar jag inte säga, men det här vore intressant att ta reda på, på riktigt...

 

Mitt arbetslag har begärt en träff med våra chefer för att diskutera och försöka hitta en gemensam lösning på problemen, som vi upplever ökar hela tiden. Jag hoppas verkligen vi hittar bra lösningar som gagnar alla parter.

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst och ge hur många enskilda exempel som helst på hur tokigt det kan bli när man inte är i skolan, men det känns lite onödigt. Jag tror faktiskt att de flesta känner igen det här ändå...

 

Innan jag slutar bitterblogga för dagen, ska jag återberätta vad en friskolekollega berättade häromdagen. Läraren ifråga arbetar på en av de "lyckade" friskolorna i vår södra grannkommun. Skolan ifråga startades av några erfarna lärare med en pedagogisk idé, och blev snabbt populär bland den välbeställda medelklassens barn. Skolan är känd för sina goda resultat. Elevkåren är enheltlig, få eller inga barn från problemhem, engagerade föräldrar o.s.v. Men på senare år har klass-storlekarna ökat. I nuläget är 34 elever normalstorleken på en klass. Förklaringen till de stora klasserna är förmodligen att lärarna som en gång startade skolan börjar närma sig pensionsåldern och kanske vill sälja skolan. Då är det förstås extra bra med många elever och bra siffror i boksluten. Undervisningen fungerar endast på grund av den homogena, ambitiösa elevsammansättningen, berättade läraren ifråga, men de stora klasserna sätter ändå hinder i vägen för variation i undervisningen.

En nyhet i min lärarverklighet var att på den skolan skickade lärarna "VG-varningar" hem när eleverna riskerade att inte få MVG i betyg. Det ni!

 

Nu är väl kanske inte just den här skolan någon typisk friskola. Genom åren har vi tagit emot en hel del elever från olika friskolor. Deras skäl för att byta tillbaka till den kommunala skolan är oftast att friskolorna saknar lärare, många lärarlösa lektioner, samt avsaknad av specialpedagoger och skolhälsovård. Inte undra på att man tjänar pengar då, tänker jag.

 

Dagens skola har naturligtvis andra problem än frånvaron, men jag tycker att det är en av de absolut viktigaste frågorna när vi pratar om måluppfyllelse. Är inte eleverna där når de inte målen. Så enkelt är det. Sen finns naturligtvis alltid enstaka undantag, men de är ack så få...

Nej nu ska jag svälja bitterheten, sluta tänka på jobbet, och njuta av de sista lediga dagarna inför den kommande betygsruschen.

                                                            Ha det gott allesammans! A-C

 

 

 

 

 

 

 

Min mamma föddes som Sigrid Persson, i den lilla byn Springliden i Malå i Västerbotten den 31 mars 1923. Sorgligt nog gick mamma bort alldeles för tidigt i den förfärliga sjukdomen ALS, bara 57 år gammal. Fast det har gått 33 år sen har jag fortfarande svårt att prata om hennes sjukdomstid, tårarna ligger fortfarande nära ytan när det kommer på tal. För bara någon vecka sen gick ett tv-program om en musiker med ALS som mina arbetskamrater pratade om, men jag ville inte se det Jag klarar det inte, det är bara så...

 

Men även om de senaste minnena är väldigt tunga och sorgliga, har jag också massor av roliga minnen av min spralliga, roliga, pratsamma mamma. Om pappa var eftertänksam och lågmäld så var mamma pratsam och skojfrisk och hittade ofta på lite tokerier. Jag skulle kunna berätta många roliga historier, som när hon virkade strumbyxor till katten så att den inte skulle kunna ta småfåglar...de "snygga" kattstrumporna kom naturligtvis aldrig på katten som naturligtvis gjorde motstånd, men kattstrumporna finns fortfarand kvar hos min äldsta dotter Linnea. Och jag får fortfarande ett skrattanfall när jag ser dem....

 

Pappa tyckte om att berätta om hur de träffades. Det var under en danskväll på ett bröllop. Pappa har berättat hur han stod längst in i salen och plötsligt fick han se den snyggaste tjej han nånsin sett kliva in genom dörren. Pappa sa att han bestämde sig där och då för att henne och ingen annan skulle han ha. Och det gick ju bra, han bjöd upp henne och de blev blixtkära och så småningom herr och fru Nordström. Kärleken höll i sig hela livet, jag minns alltid att det var en väldigt god stämning hemma. Visst kivades de om ett och annat, men det fanns alltid en stor värme mellan dem. De hade som sagt väldigt olika temperament, men det var aldrig något problem. Pappa var alltid oerhört noga med att man skulle fara med sanningen om allt, alltid, medan mamma - med glimten i ögat - myntade uttrycket att en liten vit lögn skadar ingen...tvärtom...och båda hade väl rätt på sitt sätt...

 

En av mitt livs allra största sorger är att mamma aldrig fick träffa något av sina sju barnbarn. Men jag hoppas att hon finns någonstans därute och tittar till oss ibland. Det känns iallafall så...så jag säger varmt grattis på 90-årsdagen älskade mamma...

Den här bilden har jag använt här på bloggen förr, för jag är väldigt förtjust i den. Den är från mammas och pappas förlovning 1949.

Den här lite söndervikta bilden är tagen framför det fina huset i Maursele där Ingrid och jag växte upp. Mamma håller mig i famnen och bakom henne står pappa i basker. Mannen med keps är pappas morbror Jakob. Kvinnan i mitten med förkläde är min farmor Erika. De övriga vet jag inte säkert vilka det är...

 

Här är fr.v. farmor Erika, mamma med snygga skor och basker, samt våra kära grannar i Maursele tant Rebecka, dottern Gertrud och farbror Anton. 

Mamma tv, och Rut Eriksson med lilla Siv i famnen. Idag finns ingen av dem kvar. Siv var två år äldre än jag men gick bort för minst 10 år sedan i bröstcancer. Det var en oerhört sorglig händelse. Bildkvalitén är så jättedålig pga av att jag bara fotat av bilderna med mobilen. Jag ska ta mig samman och scanna in dem ordentligt nångång framöver...

 

Här är en bild från slutet av 1960-talet. Det är mamma och hennes svägerska Vera, som var gift med mammas bror Robert, och i mitten sitter hunden Lessy. Det här blir en väldigt sorglig berättelse känner jag, men Vera gick också bort väldigt ung i cancer, Hon var bara 46 år när hon dog och efterlämnade man och tre tonårsbarn varav min kusin Inga var yngst, bara 14 år.

 Här är en bild från början av 1970-talet. Fr.v. mamma, i mitten mammas storasyster Elsie och till höger mammas storebror Robert. Idag är alla tre borta. Mamma hade tre syskon till, storasyster Lisa som bodde hela sitt vuxna liv i Västerås, och småsyskonen Hjördis i Malå och Kjell i Karlskrona. Hjördis och Kjell är några år över 80 och lever och mår bra än idag. Mammas syskon hade en väldigt nära och kär relation och umgicks mycket. Det finns oerhört mycket att berätta om syskonskaran, men det får bli en annan gång...

 

Mamma framför den öppna spisen i Maursele.

Det här är den sista bilden som finns av hela familjen tillsammans. Den togs på pappas 60-årsdag den 16 mars 1980, den 17 juli gick mamma bort. Under hela sjukdomstiden var mamma den som stöttade och tröstade oss andra, jag har undrat så många gånger var den kraften kommer ifrån. Jag har väldigt dubbla känslor inför bilden eftersom jag vet att mamma är så svårt sjuk här, men samtidigt är jag glad att den finns...

 

För övrigt har påsken varit fin. Jag har haft två döttrar och en svärson hemma, men idag har Linnea och Pierre åkt till Vemdalen för att åka skidor i en vecka. Är jag avundsjuk? Svar ja! Men Beppan finns ju kvar hos mig nån dag till, så det känns ju iallafall hemtrevligt. Det ska också bli väldigt skönt att vara ledig hela veckan...hoppas bara det vackra vädret får fortsätta. Imorgon planerar jag att starta med löpningen igen..ska bli .jättehärligt att få känna gruset knastra under skosulorna igen...

 

Ha det gott allesammans! Kram A-C

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag, den 16 mars 1920, för 93 år sedan föddes min älskade pappa uppe i Maursele i Västerbotten. Pappa var yngst i en syskonskara på sju barn. Av dessa sju blev bara tre vuxna, men bara pappa och hans sju år äldre storebror Gustav levde tills de blev gamla. Pappa hade en två år äldre bror som hette Erik, som dog i spanska sjukan innan pappa föddes. Hans syster Alice fick en hjärntumör och blev bara elva år. Hans systrar Agda och Signe gick bort samma år, den ena 14 år och den andra 17 år gammal. Agda fick en lunginflammation och Signe en hjärtmuskelinflammation. När jag var barn fick jag höra att Signe hade fått hjärtmuskelinflammationen av att hon tvättat mattor i en å tidigt på våren och blivit så kall att det satte sig på hjärtat. Jag har ingen aning om det verkligen var så, men det är det jag hört. Pappas äldsta syster Astrid blev vuxen och fick två barn, Gösta och Kerstin, men när hon var 38 år dog hon ifrån sina små barn som var sju och fyra år gamla. Astrid dog av giftstruma som man kan leva hela livet med idag, men under 1940-talet fanns inga botemedel.

  

   Jag har ofta undrat hur min farmor och farfar överlevde alla dessa sorger, och ska skriva mer om det en annan gång. Farfar dog innan jag föddes, men farmor har jag många starka minnen av.

 

   Pappa var som sagt minstingen i familjen, men han hann ändå bli så stor att han mindes och kunde berätta om det som hände hans systrar.Han hade alltid ett stort vemod inom sig, och visade ofta känslor i form av skratt och tårar. Han var en väldigt varm och omtänksam person. Ganska lågmäld i motsats till min glada spralliga mamma.

Pappa var både praktisk och intellektuell. Han var väldigt teknisk, skruvade och fixade med fordon och apparater och en väldigt duktig snickare. Han snickrade alltifrån möbler och inredningar till hela hus. Uppe i Västerbotten finns åtskiligla timmerhus som han har byggt, och han brukade också hålla timringskurser som han bland annat fick kommunens kulturstipendium för.

 

Pappa var politiskt intresserad och satt i kommunfullmäktige för centerpartiet. Jag kan vara lite tacksam för att han slapp uppleva hur hans parti har det idag. Pappa var också nämndeman vid Skellefteå tingsrätt under många år och det tyckte han var väldigt intressant. Han läste flera juridiska böcker för att lära sig mer och var snudd på lika kunnig som vilken advokat som helst. Pappa gick bara sju år i skolan men lärde sig ändå engelska flytande via en radiokurs, och det hade han stor glädje av under sitt flitiga resande på äldre dar efter mammas bortgång.  Hans favoritresmål var USA och Ryssland, och även centraleuropa. Däremot var han inte så förtjust i värmen, så Kanariöarna kunde han både ha och mista tyckte han. Särskilt som det var skid-VM den enda gången han var där, och det sändes inte på en enda tv därnere. 

 

Pappas stora intresse i livet var ju som redan antytts idrott, och framförallt längskidåkning.  Som ung tävlade han och var riktigt duktig. Han brukade skryta lite med att han och hans goda vän "Guld-Martin" var jämnbra i ungdomen, tills pappa fick en besvärlig inflammerad gallsten som helt förstörde hans skidkarriär. Jag träffade både "Guld-Martin" och Assar Rönnlund i hemmet när jag var barn. Pappa tränade mycket både skidåkning och löpning under nästan hela livet, och det smittade iallafall av sig på min syster som är en mycket duktig skidåkare med flera vasalopp i sin CV. Pappa brukade alltid följa skidtävlingar med stort intresse, både live och på tv. På äldre dagar ägnade han väldigt mycket tid och intresse åt skidmuseet i Norsjö, som han bland annat fick ta emot en medalj av prinsessan Viktoria för.

 

Pappa blev änkeman 1980 när han var 60 år. Det var en väldigt tung och sorglig händelse i hans liv, och de sista året han levde brukade han ställa fram ett porträtt av mamma på köksbordet och säga att nu ses vi snart. Han var inte det minsta senil, men däremot väldigt känslosam. Han träffade en annan kvinna under en period, men mamma förblev för alltid kvinnan i hans liv. Pappa dog den 27 december 2005 (och inget annat) av prostatacancer, som han då hade haft i sex-sju år. Han blev 85 år och jag saknar honom mycket.  Han var en mycket vänlig och klok person att luta sig mot i glädje och sorg.

 

Här har jag samlat några bilder från hans långa liv:

Hej och hå! Nu var det länge sen sist må jag säga. Är alltid lite låg under högvintern, men nu känns det som om det börjar vända. Har iallafall haft en massa kul sen sist även om jag själv inte har varit riktigt på topp. Bland annat har vi haft en jättetrevlig spelfest här hemma hos mig med plankstek (tack Carina), dryck, poker och gäster med gester...finns några riktigt roliga bilder men tror inte jag vågar lägga ut på bloggen. Vill ju inte att mina goda vänner ska bli mina goda exvänner....:)

 

För en 1,5 vecka sen hade vi i Ångermanlands friidrottsförbund årsmöte med middag på Höga Kustenhotellet. Det var också en väldigt trevlig tillställning, där vi hade bjudit in våra distrikstrekordinnehavare i seniorklassen. Det blev verkligen lyckat och var jätteroligt att höra en del av dem berätta minnen från gamla OS och VM bland annat.

   Det var också kul att jag fick med mig min dotter Elina som faktiskt innehar tre distriktsrekord för seniorer fast hon slutade när hon tog studenten. Jag räknade alla distrikstrekord som Beppan och Millan har för ett tag sen och kom fram till 13 men jag kan ju ha missat något...en del kommer dessutom att bestå för alltid eftersom man ändrade åldersindelning nångång under tjejernas senare år som aktiva...men oj vad mycket roliga, härliga minnen man har från idrottsåren med friidrott, hästar, ishockey och fotboll! Återkommer till det nångång i framtiden...

 

En annan supertillställning var utdelningen av Ludvig Nordström-priset till Martin Schibbye och Johan Persson. Vi höll till på Sigma uppe vid Miun eftersom vi snabbt insåg att vår vanliga lokal på Sambiblioteket inte skulle räcka till på långa vägar. Biljetterna tog slut på nolltid. Folk stod ute i foajén och hoppades att det skulle bli platser över. Nu blev det inte så. Trots det fick alla komma in men några blev tvungna att stå längst bak.

   Det var jätteintressant att lyssna på deras berättelse och jag ser verkligen fram emot att läsa deras bok om mardrömmen i Etiopien, som kommer i sommar nångång. Dessutom har de, inför flerhövdade vittnen, lovat att komma tillbaka till oss i "Norrlands Ogaden", Martins nya namn på Härnösand efter nedläggningsbeslutet av Miun. Detta utlovade återbesök ska äga rum när boken väl kommit ut.

   Efter Sigma gick vi i styrelsen och juryn, som jag har haft det stora nöjet att vara sammankallande för, och åt middag med pristagarna på Amenta. Tyvärr var väl inte maten riktigt toppklass, men det var däremot sällskapet. Nåt som var väldigt roligt var att jag hade möjlighet att lägga undan biljetter till våra mediaelever, som slöt upp i stor omfattning. De tyckte enhälligt att det var en väldigt givande kväll, och flera av flickorna himlade med ögonen och suckade över hur otroligt snygg Martin är...jojo... hoppas det på nåt plan uppmuntrar till ännu flitigare studier;)

 

Bara nån kväll senare var det dags för ännu ett spännande kulturmöte. Denna gång med journalisten och författaren Po Tidholm, som har skrivit den mycket uppmärksammade boken Norrland. Jag missade honom när han var i Härnösand eftersom jag var upptagen med annat då, men tog gulingen ner till Sundsvall och fick sällskap av mina äldsta döttrar Linnea och Elina denna kväll vilket var väldigt trevligt. Det var förresten Linnea som fick upp ögonen på mig när det gäller den här boken, eftersom hon önskade sig den i födelsedagspresent.

   Jag inbillar mig att jag har ganska bra koll på den norrländska historien, men det känns ändå väldigt bra att någon, läs Po, har tagit sig för att pränta ner det hela. Även om jag tycker mig ha hyfsad koll så är det ändå en del saker som får en att reagera. Bland annat hur man politiskt och via media så ofta lyckas framställa Norrland som tärande och norrlänningar som gnälliga och lite bakom. I själva verket försörjer vi resten av landet med våra naturtillgångar, men pengarna lämnar tyvärr vår landsdel och ofta hela landet. Jag har iallafall alltid varit stolt över mitt urnorrländska ursprung och kommer att fortsätta vara det. Däremot är jag inte lika optimistisk som Po om möjligheterna att återbefolka Norrland. Tyvärr.

 Po Tidholm på Kulturmagasinet i Sundsvall

 

För övrigt är vi just nu mitt uppe i en underbar, välbehövlig sportlovsvecka. Jag brukar oftast ge mig ut på nån liten resa och besöka mina utflyttade barn eller hitta på nåt annat kul, men i år blir jag hemma med mina två yngsta döttrar som lyckats styra lite jobb till hemorten och stannar här hela veckan. Jättemysigt att få ha dem här! Millan, som bor i Stockholm, gör en massa jobb till Yippie och I Timrå och Beppan, som flyttat till Sundsvall, har lite uppdrag i förvaltningsrätten här i stan. Lovveckan började med en liten after work med goda vänner och i tisdagskväll hade vi, några kollegor, en riktigt rolig curlingturnering i stans nya curlinghall. Vågar jag skriva att jag tycker att hallen är väldigt fin på insidan men förskräckligt ful på utsidan. Som en stor skokartong som står i  vägen för både ishallen och bandybanan.

 

Om jag nu ändå är på det humöret så måste jag säga att jag har svårt att se curling som en riktig sport. Ett roligt sällskapsspel tycker jag att det är. Precis som boule och bowling. Men det är väldigt kul, det är det. Dagen efter den roliga kvällen hade jag jättejätteont i knävecken. Hur gick det till? Nu har det tack och lov gått över, men med min usla slideteknik ska jag förse mig med knäskydd om det blir nån fler gång... 

   Ikväll blir det middag hos min goda vän Ann-Sofie, som är riktigt begåvad i köket. Dessutom kommer Lena och Annika så det ska bli riktigt kul, men jag hoppar över blueskvällen på Metropol eftersom det är en av de sista kvällarna som tjejerna är hemma...

 

För övrigt väntar en jättespännande eftermiddag på söndag, då Östersunds IK J20, som sonen tränar, spelar en direkt avgörande match mot storfavoriterna Björklöven om vem som får spela play off mot söderlagen om en kvalplats till superelit. Innan slutspelet startade var det nog ingen som trodde på jämtgänget, men de har spelat fantastiskt bra och tagit sig till den här finalchansen. Håller alla tummar jag har, men skulle det bli förlust är det ingen katastrof för de har redan gjort mer än nån har förväntat sig...så det ska bara bli jättespännande... 

 

 

Ha det gott allihop! Kram A-C

 

 

   

 

 

 

 

 

 

  

Däckades lite oväntat av tidernas ögoninflammation. Hade en väldigt rolig fest med goda vänner på lördagskvällen men kände hela tiden att det var som smågrus i ögonen. Trodde att det berodde på att Lasse, min fyrfota pälsbeklädda inneboende, hade smitit in i sovrummet tillsammans med mellandottern som var hemma på besök. Har nämligen lite lätta allergikänningar ibland men inget allvarligt.

 

   Den här gången var det dock inte Lasses fel. När jag vaknade på söndagsmorgonen var ögonen nästan helt igensvullna. Inte kul. Av gammal erfarenhet vet jag att det brukar ta tre dar innan det är över och så ser det ut att vara den här gången också. Länge sen sist som tur är, men det är lustigt hur man tycks ha vissa svagheter i immunförsvaret som har en förmåga att återkomma då och då. När jag var yngre var det både bihåleinflammation och ögoninflammation, men nu var det jättelänge sen jag hade problem med bihålorna peppar peppar. Det är faktiskt flera år sen jag hade ögoninflammation också, så det är väl bara att gilla läget hur trist det än är. Slås ofta väldigt positivt av hur sällan jag behöver vara borta från jobbet på grund av nån åkomma. Det är faktiskt nästan precis ett år sen jag hade en sjukdag senast. Den gången var det influensa. Peppar peppar som sagt...

 

   Nu är jag på bättringsvägen och då blir det genast långtråkigt. Gillar att vara ledig när jag ska vara ledig, men tycker att det är otroligt trist att vara hemma på grund av sjukdom, men måste man så måste man. Hur i hela friden ska jag stå ut med att vara pensionär? Jag som alltid tyckt om att jobba! Har redan insett att jag måste ha en plan den dan det är dags. Har redan börjat fundera på vad jag ska göra och har en del idéer. Sen handlar det naturligtvis om hur frisk och pigg man känner sig, men förmodligen känns det väl ungefär som nu...

 

 Råkade slå på tv:n idag på förmiddagen och hamna på ett program om åldrande, som innehöll många helt nya uppgifter för mig.

 

Visste ni att medelllivslängden i Sverige har ökat med sju år sen 1990?

 

Eller att vartannat barn som föds i år beräknas bli 100 år eller mer?

 

Eller att man tror att den första tvåhundraåringen redan är född?

 

   Medel-70-åringen idag har samma hälsovärden som en 50-åring för 30 år sen. Både fysiskt och mentalt. Det visar till exempel resultat både på intelligenstester och vanliga hälsotester. Demensförekomsten minskar också.

 

   Dagens pensionärer är nyfikna, vitala och en aning längsammare än de yngre. Men det beror inte på att man är dummare utan på att man har har "mycket mer i sin hårddisk"! Jojo;)

 

   En geriatrikprofessor förklarade varför det är så. Dagens arbetsliv med femdagarsvecka, minst fem veckors semester, där de tyngsta smutsigaste jobben försvunnit, gör att vi inte alls är lika slitna längre när vi åldras. Allra bäst på ålderns höst mår människor med utbildning på högskole-/universitetsnivå.

 

En stor del av förklaringen menade professorn också låg på vår moderna livsstil med tillgång till bil och sociala medier. Vi kan leva utåtriktat och stimulerande långt upp i åren även om vi drabbas av mindre handikapp.

 

   Sen bidrar naturligtvis det faktum att vi tränar och håller igång, men han tyckte inte att vi ska ha alltför dåligt samvete om vi inte lever perfekt på alla sätt. Det sammanlagda plussen i vår moderna livsstil är ända mycket större än minusen...det var väl ett positivt budskap eller hur?

 

   Ett allt annat än positivt budskap är beskedet om att Miun flyttar från Härnösand inom två år. Länsstyrelsen verkar också vara på väg härifrån.  Jag behöver inte berätta så mycket om det, ni vet alla att det är en otroligt tungt för stan. Det nästan tyngsta, som jag uppfattar det, är att man tar ifrån stan dess själ, dess stolthet som akademisk stad. Statusen som utbildningsstad som vi haft i 300 år. Hur ska vi tänka nu? Som jag förstår har våra politiker inte gett upp utan hoppas kunna överklaga beslutet, men det är kanske inte så stora chanser att få beslutet ändrat? Eller? Hur som helst måste vi nog börja tänka i nya banor. Kan vi vända oss norrut och samarbeta med Umeå? Eller kan vi starta ett friuniversitet? Behövs kanske lite kollektiv brainstorming om framtiden eller vad säger ni? 

 

 

Imorgon kommer jag iallafall att gå på jobbet. Inflammationen har lagt sig ganska mycket idag, så imorgon kan jag nog gå ut bland folk igen. Har ju en del spännande saker i pipen framöver. Imorgonkväll har vi årsmöte i Ångermanlands friidrottsförbund med mat och trevligheter på Höga Kustenhotellet. Vilken tur att jag inte blev sjuk till det...och på måndag nästa vecka är det dags att dela ut Ludvig Nordström-priset till Martin Schibbye och Johan Persson. Sen är det bara en arbetsvecka fram till sportlovet. Jag har inga resplaner detta sportlov, för min yngsta dotter Emilia kommer hem från Stockholm några dagar. Det ska bli så trevligt för jag har inte träffat henne sen jul!

 

Ha det gott allesammans! Kram A-C

 

  

 

 

 

 

...säger den aningslöse ynglingen till synes obesvärad framför tv-kameran. Han tycks inte förstå varför hans inlägg på HM:s facebooksida skulle vara ett problem. En 21-årig flicka skrev ett inlägg på HM-sidan och frågade hur det kunde komma sig att företaget säljer en t-shirt med ett porträtt av den döde rap-artisen Tupac, som dömts för sexuella övergrepp.

- Är Hagamannen nästa motiv, undrade flickan ironiskt.

Inlägget skapade lite oväntat en nästan hysterisk våg av inlägg, där få ville diskutera sakfrågan. Istället fylldes sidan snabbt av tusentals inlägg som kallade flickan kränkande saker som hora, luder, åsna, slyna o.s.v. Men där fanns också hot om att döda henne, ibland med hela processen angiven.

Inlägget fick flera tusen svar, de flesta mycket otrevliga och hotfulla. Många av dem fick ligga kvar på HM:s sida upp till en månad innan någon ingrep och tog bort dem. Hoten polisanmäldes men polisutredningen las ner efter bara en dag.

 

   Uppdrag gransknings program om näthat var ett av de viktigaste på länge. Har ni inte sett det än så passa på medan det finns kvar på SVT-play.

 

   UG:s reportrar ringde upp och sökte upp flera av de unga männen som skrivit de otrevligaste inläggen. Ingen av dem verkade förstå det allvarliga i det hela. Den ena framstod mer korkad än den andra, men alla tillstod att de ju naturligtvis inte menat som de skrev. De tänkte naturligtvis inte döda flickan på riktigt...Måste erkänna att det var ett ganska roande inslag i programmet när reportrarna kontaktade de här grabbarna. De lär nog tänka sig för en gång extra innan de skriver nåt idiotiskt igen...men reportrarna upptäckte också att många profiler var fejk...  

 

   Flera kända kvinnor framträdde i programmet och berättade hur de hotats och kränkts. Hur de skulle våldtas, dödas, styckas och hängas upp i köttkrokar.  De berättade hur de hade ett liv före hoten och ett helt annat efter. Hur det påverkat deras och familjernas liv. Här är deras berättelser: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk

 

   Näthatet eskalerar alltid efter debatter om Sverigedemokraterna eller feminism, berättade kvinnorna. Det känns ganska lätt att ana att de näthatande männen ofta är de som tillhör samhällets loosers på ett eller annat sätt, män som befinner sig extra långt från framgång och rampjlus och tar ut sin totala frustration gentemot omgivning och samhälle på det här bedrövliga sättet. Det finns gott om förklaringar på varför det händer, men det är ändå inget försvar...

 

   Näthat finns också mot män, men det som riktar sig mot kvinnor har en annan karaktär av sexuellt våld. Näthatet är att stort demokratiskt problem eftersom det tystar människor. En av kvinnorna i programmet, Sanna Lundell, berättade hur hon låter bli att ta upp vissa ämnen som hon vet lockar fram de här kommentarerna...

   Det är också uppenbart att det sker en viss tillvänjning av det taffliga språkbruket som gör att vi accepterar mer och mer...

 

   Programmet har skapat en välbehövlig debatt om alltifrån hur vi beter oss på de sociala medierna till huruvida det behövs en lagändring. Det lär bli anledning att återkomma i frågan.

  

   Nätet erbjuder ju en alldeles förträfflig plattform för fega individer som vill kränka och skrämma utan att se sina offer i ögonen. Men fenomenet hotfullhet är ju inte nytt. 1800-talsförfattaren Oscar Wilde fick vid ett tillfälle ett otrevligt, anonymt brev men lyckades avslöja brevskrivaren, och skickade ett brev tillbaka med texten "En person som utger sig för att vara ni har skickat ett brev...". Jag tror att det satte stopp för den brevväxlingen!

 

   För många år sen nu, före nätets tid, fick en kvinnlig kollega och jag ett gemensamt brev av en man där han skrev att han var väldigt besviken på vårt arroganta uppträdande. Han begärde att vi, nästa gång vi sågs, skulle knäböja för honom och visa tillbörlig respekt. Han bifogade också tecknade bilder dels av knäböjande kvinnor men också av kvinnor som halshuggits med svärd. I det här fallet rörde det sig om en psykiskt sjuk person, som vi visste vem det var, och saken polisanmäldes utan åtgärd. Det faktum att vi visste vem mannen var och att vi visste att han var sjuk gjorde inte saken speciellt mycket bättre, eftersom vi inte hade en aning om vad han skulle kunna tänkas ta sig till. Det inträffade också andra incidenter med personen ifråga innan han plötsligt försvann från stan något år efter den här händelsen. Jag har inte sett honom sen dess, och vet inte vart han tog vägen, men vet att jag nog skulle uppleva det som väldigt obehagligt om jag plöstligt stötte på honom på stan fast det har gått många många år sen det hände...

 

   Jag hoppas att UG:s  reportage leder till en allmän debatt som i bästa fall kan få några aningslösa dumbommar att fatta att hot och kränkningar inte bara är text...

 

Ha det gott sålänge! Kram A-C

 

    

   När min dotter Linnéa öppnade sina mörka, vackra ögon den där allra första gången för 29 år sen, måste hon ha varit ett av världens mest efterlängtade barn. Så kändes det iallafall. Efter tre missfall var hon äntligen där en kall vinterdag i slutet av januari.

 

   Jag minns det som igår. Jag hade legat inne för observation några dagar eftersom blodtrycket hade stuckit iväg lite för högt, och det är ingen mödravård som vågar ignorera tecken på  havandeskapsförgiftning eftersom det i värsta fall kan vara ett livshotande tillstånd. På morgonen den 29 januari, en söndag för övrigt, valde man att sätta igång förlossningen med dropp. Linneas pappa ringdes in direkt efter sitt nattvak på samma sjukhus, så han hade inte så långt att gå. Vaknatten hade dock satt sina spår, så det dröjde inte alltför länge innan han somnade på en brits i förlossningssalen. Inte så konstigt kanske, för allt var väldigt lugnt till en början.

 

   Ett par timmar in på förmiddagen kom en rejäl överraskning. Personalen rullade plötsligt in en telefon i rummet och sa att det var till mig. Det var min bästis sedan barndomen, min kusin Ulla i Köpenhamn, som ringde och berättade att hon hade fått en liten dotter klockan fem på morgonen.

- Och vår baby är på väg, berättade jag.

Klockan fem på eftermiddagen, tolv timmar efter kusinbabyn i Köpenhamn, föddes så vår älskade Linnéa. Pappan hade vaknat som tur var, och allt gick finfint utan några som helst komplikationer.

 

   Jag var så glad och lycklig över den lilla, så när jag skulle ringa och berätta om den lyckliga tilldragelsen för min pappa, så visste jag inte vilket kön babyn hade när han frågade.

- Vänta jag måste titta efter, blev det snopna svaret...

  

   Oberoende av varandra döpte Köpenhamnsfamiljen och vi våra små döttrar till Linn och Linnéa. De har träffats många, många gånger genom årens lopp och sin gemensamma födelsedag delar de för alltid..

Idag bor Linnea med sin älskade sambo Pierre i Sundsvall medan Linn är bosatt i London för tillfället. Linnea är gymnasielärare i samhällskunskap och historia på Ålsta Folkhögskola mitt i Sundsvall, medan Linn arbetar med marknadsföring och ekonomi.

 

   Som jag skrev igår så har Linnea varit en stor djurvän sen hon var liten. Dessvärre är hennes älskade Pierre väldigt allergisk mot pälsdjur, så katten Dexter (Lasse numera) bor hos mig tills vidare och kära hunden Lipton bor numera hos en familj i Fagervik, där han har fått det väldigt bra. Men, i juni kommer ett litet tillskott till familjen Eliasson/Thorsell. Då kommer deras labradoodle...eller hur det nu stavas. Det är en specialavlad, garanterat allergivänlig valp beställd från Belgien. Där har man en uppfödning av hundar som är en speciell blandning av labrador och pudel, som har visat sig besitta vissa egenskaper som gör att normalt pälsallergiska personer klarar av dem. Väntetiden är lång, och valparna dyra, men i juni kommer som sagt en liten gynnare till Sundsvall. Det ska bli väldigt spännande, tycker alla vi i kringfamiljen också så valpvakt lär inte vara så svårt att hitta när det är dags...

 

   En av hennes andra kärlekar är hästar. När Linnea fyllde 11 år fick hon Pablo, en mycket efterlängtad B-ponny som dock ganska snart  visade sig behöva sällskap så vips så hade vi en häst till i stallet, nämligen lilla söta shetlandsponnyn Kola! Både Pablo och Kola lever än idag och har det bra hos våra vänner Maggie och Nunna. Kola fick faktiskt ett föl så sent som i somras!

 

   En annan hobby som är ganska stark, för min kära dotter och måg to be, är slalom så det brukar bli några fjällturer varje vinter. En är snart i faggorna har jag förstått...men tyvärr har de inte fattat än att det vore ganska trevligt att ha med sig en mamma/svärmor...:) 

 

   Jag brukar tänka tillbaka ibland på hur ledsna vi var när vi började tro att vi aldrig skulle få något barn, och hur allt vände och det blev fyra stycken till slut. En hel fyrklöver...och en fyrklöver betyder ju som bekant lycka...

   Tänk om man hade vetat det i de svåraste stunderna. Jag brukar hämta mycket kraft från den erfarenheten av hur något väldigt jobbigt och sorgligt vände till något alldeles underbart, och det första underbara var att fina Linnea kom till oss för precis 29 år sen...

 

Ha det gott allesammans! Kram A-C

 

 

 

  

  

 

.

.

 

 

  

Har inte hunnit skriva än men här är en liten bildkavalkad från ditt 29-åriga liv...men det kommer en berättelse också så fort jag får tid...

 

                                     Djurvän redan från start! Här med snälla fina jämthunden Tjakko uppe i Ullbergsträsk, Västerbotten.

 

Med din pappa Håkan...

Satt nyss och skrev ett långt inlägg om veckan och helgen som gick, men plötsligt bara försvann det. Vad hände? Hursomhelst orkar jag inte skriva om därför blir det en synnerligen kort resumé av veckan som gick och helgen:

 

1. Första gråveckan efter julen. Föreslår att eleverna får börja skolan en dag efter oss lärare. De kan ju gå en dag längre före jul istället. Vore så himla skönt att ha en elevfri planeringsdag innan det drar igång med full fart, så man slipper undra vem man är, var man är och vad man egentligen pysslar med på det där stället...

2. Tro inte på allt som står i tidningen. Har varit med om det förr och i veckan hände det igen. En incident som jag var ögonvittne till letade sig in i lokaltidningen. Det händer allt som oftast att man inte riktigt känner igen ett händelseförlopp som man upplevt personligen, när man får det skildrat via media. Det blir som viskleken irl. Ju fler människor en historia passerar innan den präntas ner, ju mer fel blir det. I det här fallet tror jag inte att någon av oss som var med har blivit tillfrågad och då blir det lätt lite fel också...

3. Helgen. Helgen började med bokcirkelträff hos Anna-Karin Rydja på fredagkvällen. Väldigt trevligt som vanligt. Av oss sex som var där hade två läst hela boken, en läst nästan hela, jag hade läst två kapitel och två hade inte läst alls. Lustigt nog blir det ändå väldigt intressanta samtal, och har man som i mitt fall, inte läst hela boken blir man åtminstone sugen att göra det. Boken vi läste, eller skulle ha läst, var Pol Potts leende.

Har för övrigt städat ut julen och gått en kylig långpromenad ut till Nickebo och hem med P3-dokumentären om ockupationen av Vässtyska ambassaden 1975 i lurarna. Intressant. Har lyssnat igenom ganska många av de här välgjorda radiodokumentärerna och tycker det är väldigt spännande och intressant.Har också sett en hel del vinterstudio på tv om sanningen ska fram...

 

   För övrigt måste jag konstatera att det går så otroligt många bra deckarserier på tv just nu. Sömnen blir lite lätt lidande av allt bra man vill hinna se, eller vad sägs om Bletchley circle, Homeland, Lögnen, Mysteriet på Moulin Rouge, The Jury m fl. En del har just avslutats, en del har nyss börjat, men gemensamt är att de är sååå spännande och bra. Ikväll börjar för övrigt  En Pilgrims död, baserad på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall , som kretsar kring mordet på Olof Palme. Blir säkert också sevärt....visst bänkar ni er också?

 

Ha det gott sålänge allesammans! Kram A-C