In The Sixties

Min mamma föddes som Sigrid Persson, i den lilla byn Springliden i Malå i Västerbotten den 31 mars 1923. Sorgligt nog gick mamma bort alldeles för tidigt i den förfärliga sjukdomen ALS, bara 57 år gammal. Fast det har gått 33 år sen har jag fortfarande svårt att prata om hennes sjukdomstid, tårarna ligger fortfarande nära ytan när det kommer på tal. För bara någon vecka sen gick ett tv-program om en musiker med ALS som mina arbetskamrater pratade om, men jag ville inte se det Jag klarar det inte, det är bara så...

 

Men även om de senaste minnena är väldigt tunga och sorgliga, har jag också massor av roliga minnen av min spralliga, roliga, pratsamma mamma. Om pappa var eftertänksam och lågmäld så var mamma pratsam och skojfrisk och hittade ofta på lite tokerier. Jag skulle kunna berätta många roliga historier, som när hon virkade strumbyxor till katten så att den inte skulle kunna ta småfåglar...de "snygga" kattstrumporna kom naturligtvis aldrig på katten som naturligtvis gjorde motstånd, men kattstrumporna finns fortfarand kvar hos min äldsta dotter Linnea. Och jag får fortfarande ett skrattanfall när jag ser dem....

 

Pappa tyckte om att berätta om hur de träffades. Det var under en danskväll på ett bröllop. Pappa har berättat hur han stod längst in i salen och plötsligt fick han se den snyggaste tjej han nånsin sett kliva in genom dörren. Pappa sa att han bestämde sig där och då för att henne och ingen annan skulle han ha. Och det gick ju bra, han bjöd upp henne och de blev blixtkära och så småningom herr och fru Nordström. Kärleken höll i sig hela livet, jag minns alltid att det var en väldigt god stämning hemma. Visst kivades de om ett och annat, men det fanns alltid en stor värme mellan dem. De hade som sagt väldigt olika temperament, men det var aldrig något problem. Pappa var alltid oerhört noga med att man skulle fara med sanningen om allt, alltid, medan mamma - med glimten i ögat - myntade uttrycket att en liten vit lögn skadar ingen...tvärtom...och båda hade väl rätt på sitt sätt...

 

En av mitt livs allra största sorger är att mamma aldrig fick träffa något av sina sju barnbarn. Men jag hoppas att hon finns någonstans därute och tittar till oss ibland. Det känns iallafall så...så jag säger varmt grattis på 90-årsdagen älskade mamma...

Den här bilden har jag använt här på bloggen förr, för jag är väldigt förtjust i den. Den är från mammas och pappas förlovning 1949.

Den här lite söndervikta bilden är tagen framför det fina huset i Maursele där Ingrid och jag växte upp. Mamma håller mig i famnen och bakom henne står pappa i basker. Mannen med keps är pappas morbror Jakob. Kvinnan i mitten med förkläde är min farmor Erika. De övriga vet jag inte säkert vilka det är...

 

Här är fr.v. farmor Erika, mamma med snygga skor och basker, samt våra kära grannar i Maursele tant Rebecka, dottern Gertrud och farbror Anton. 

Mamma tv, och Rut Eriksson med lilla Siv i famnen. Idag finns ingen av dem kvar. Siv var två år äldre än jag men gick bort för minst 10 år sedan i bröstcancer. Det var en oerhört sorglig händelse. Bildkvalitén är så jättedålig pga av att jag bara fotat av bilderna med mobilen. Jag ska ta mig samman och scanna in dem ordentligt nångång framöver...

 

Här är en bild från slutet av 1960-talet. Det är mamma och hennes svägerska Vera, som var gift med mammas bror Robert, och i mitten sitter hunden Lessy. Det här blir en väldigt sorglig berättelse känner jag, men Vera gick också bort väldigt ung i cancer, Hon var bara 46 år när hon dog och efterlämnade man och tre tonårsbarn varav min kusin Inga var yngst, bara 14 år.

 Här är en bild från början av 1970-talet. Fr.v. mamma, i mitten mammas storasyster Elsie och till höger mammas storebror Robert. Idag är alla tre borta. Mamma hade tre syskon till, storasyster Lisa som bodde hela sitt vuxna liv i Västerås, och småsyskonen Hjördis i Malå och Kjell i Karlskrona. Hjördis och Kjell är några år över 80 och lever och mår bra än idag. Mammas syskon hade en väldigt nära och kär relation och umgicks mycket. Det finns oerhört mycket att berätta om syskonskaran, men det får bli en annan gång...

 

Mamma framför den öppna spisen i Maursele.

Det här är den sista bilden som finns av hela familjen tillsammans. Den togs på pappas 60-årsdag den 16 mars 1980, den 17 juli gick mamma bort. Under hela sjukdomstiden var mamma den som stöttade och tröstade oss andra, jag har undrat så många gånger var den kraften kommer ifrån. Jag har väldigt dubbla känslor inför bilden eftersom jag vet att mamma är så svårt sjuk här, men samtidigt är jag glad att den finns...

 

För övrigt har påsken varit fin. Jag har haft två döttrar och en svärson hemma, men idag har Linnea och Pierre åkt till Vemdalen för att åka skidor i en vecka. Är jag avundsjuk? Svar ja! Men Beppan finns ju kvar hos mig nån dag till, så det känns ju iallafall hemtrevligt. Det ska också bli väldigt skönt att vara ledig hela veckan...hoppas bara det vackra vädret får fortsätta. Imorgon planerar jag att starta med löpningen igen..ska bli .jättehärligt att få känna gruset knastra under skosulorna igen...

 

Ha det gott allesammans! Kram A-C

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag, den 16 mars 1920, för 93 år sedan föddes min älskade pappa uppe i Maursele i Västerbotten. Pappa var yngst i en syskonskara på sju barn. Av dessa sju blev bara tre vuxna, men bara pappa och hans sju år äldre storebror Gustav levde tills de blev gamla. Pappa hade en två år äldre bror som hette Erik, som dog i spanska sjukan innan pappa föddes. Hans syster Alice fick en hjärntumör och blev bara elva år. Hans systrar Agda och Signe gick bort samma år, den ena 14 år och den andra 17 år gammal. Agda fick en lunginflammation och Signe en hjärtmuskelinflammation. När jag var barn fick jag höra att Signe hade fått hjärtmuskelinflammationen av att hon tvättat mattor i en å tidigt på våren och blivit så kall att det satte sig på hjärtat. Jag har ingen aning om det verkligen var så, men det är det jag hört. Pappas äldsta syster Astrid blev vuxen och fick två barn, Gösta och Kerstin, men när hon var 38 år dog hon ifrån sina små barn som var sju och fyra år gamla. Astrid dog av giftstruma som man kan leva hela livet med idag, men under 1940-talet fanns inga botemedel.

  

   Jag har ofta undrat hur min farmor och farfar överlevde alla dessa sorger, och ska skriva mer om det en annan gång. Farfar dog innan jag föddes, men farmor har jag många starka minnen av.

 

   Pappa var som sagt minstingen i familjen, men han hann ändå bli så stor att han mindes och kunde berätta om det som hände hans systrar.Han hade alltid ett stort vemod inom sig, och visade ofta känslor i form av skratt och tårar. Han var en väldigt varm och omtänksam person. Ganska lågmäld i motsats till min glada spralliga mamma.

Pappa var både praktisk och intellektuell. Han var väldigt teknisk, skruvade och fixade med fordon och apparater och en väldigt duktig snickare. Han snickrade alltifrån möbler och inredningar till hela hus. Uppe i Västerbotten finns åtskiligla timmerhus som han har byggt, och han brukade också hålla timringskurser som han bland annat fick kommunens kulturstipendium för.

 

Pappa var politiskt intresserad och satt i kommunfullmäktige för centerpartiet. Jag kan vara lite tacksam för att han slapp uppleva hur hans parti har det idag. Pappa var också nämndeman vid Skellefteå tingsrätt under många år och det tyckte han var väldigt intressant. Han läste flera juridiska böcker för att lära sig mer och var snudd på lika kunnig som vilken advokat som helst. Pappa gick bara sju år i skolan men lärde sig ändå engelska flytande via en radiokurs, och det hade han stor glädje av under sitt flitiga resande på äldre dar efter mammas bortgång.  Hans favoritresmål var USA och Ryssland, och även centraleuropa. Däremot var han inte så förtjust i värmen, så Kanariöarna kunde han både ha och mista tyckte han. Särskilt som det var skid-VM den enda gången han var där, och det sändes inte på en enda tv därnere. 

 

Pappas stora intresse i livet var ju som redan antytts idrott, och framförallt längskidåkning.  Som ung tävlade han och var riktigt duktig. Han brukade skryta lite med att han och hans goda vän "Guld-Martin" var jämnbra i ungdomen, tills pappa fick en besvärlig inflammerad gallsten som helt förstörde hans skidkarriär. Jag träffade både "Guld-Martin" och Assar Rönnlund i hemmet när jag var barn. Pappa tränade mycket både skidåkning och löpning under nästan hela livet, och det smittade iallafall av sig på min syster som är en mycket duktig skidåkare med flera vasalopp i sin CV. Pappa brukade alltid följa skidtävlingar med stort intresse, både live och på tv. På äldre dagar ägnade han väldigt mycket tid och intresse åt skidmuseet i Norsjö, som han bland annat fick ta emot en medalj av prinsessan Viktoria för.

 

Pappa blev änkeman 1980 när han var 60 år. Det var en väldigt tung och sorglig händelse i hans liv, och de sista året han levde brukade han ställa fram ett porträtt av mamma på köksbordet och säga att nu ses vi snart. Han var inte det minsta senil, men däremot väldigt känslosam. Han träffade en annan kvinna under en period, men mamma förblev för alltid kvinnan i hans liv. Pappa dog den 27 december 2005 (och inget annat) av prostatacancer, som han då hade haft i sex-sju år. Han blev 85 år och jag saknar honom mycket.  Han var en mycket vänlig och klok person att luta sig mot i glädje och sorg.

 

Här har jag samlat några bilder från hans långa liv:

Hej och hå! Nu var det länge sen sist må jag säga. Är alltid lite låg under högvintern, men nu känns det som om det börjar vända. Har iallafall haft en massa kul sen sist även om jag själv inte har varit riktigt på topp. Bland annat har vi haft en jättetrevlig spelfest här hemma hos mig med plankstek (tack Carina), dryck, poker och gäster med gester...finns några riktigt roliga bilder men tror inte jag vågar lägga ut på bloggen. Vill ju inte att mina goda vänner ska bli mina goda exvänner....:)

 

För en 1,5 vecka sen hade vi i Ångermanlands friidrottsförbund årsmöte med middag på Höga Kustenhotellet. Det var också en väldigt trevlig tillställning, där vi hade bjudit in våra distrikstrekordinnehavare i seniorklassen. Det blev verkligen lyckat och var jätteroligt att höra en del av dem berätta minnen från gamla OS och VM bland annat.

   Det var också kul att jag fick med mig min dotter Elina som faktiskt innehar tre distriktsrekord för seniorer fast hon slutade när hon tog studenten. Jag räknade alla distrikstrekord som Beppan och Millan har för ett tag sen och kom fram till 13 men jag kan ju ha missat något...en del kommer dessutom att bestå för alltid eftersom man ändrade åldersindelning nångång under tjejernas senare år som aktiva...men oj vad mycket roliga, härliga minnen man har från idrottsåren med friidrott, hästar, ishockey och fotboll! Återkommer till det nångång i framtiden...

 

En annan supertillställning var utdelningen av Ludvig Nordström-priset till Martin Schibbye och Johan Persson. Vi höll till på Sigma uppe vid Miun eftersom vi snabbt insåg att vår vanliga lokal på Sambiblioteket inte skulle räcka till på långa vägar. Biljetterna tog slut på nolltid. Folk stod ute i foajén och hoppades att det skulle bli platser över. Nu blev det inte så. Trots det fick alla komma in men några blev tvungna att stå längst bak.

   Det var jätteintressant att lyssna på deras berättelse och jag ser verkligen fram emot att läsa deras bok om mardrömmen i Etiopien, som kommer i sommar nångång. Dessutom har de, inför flerhövdade vittnen, lovat att komma tillbaka till oss i "Norrlands Ogaden", Martins nya namn på Härnösand efter nedläggningsbeslutet av Miun. Detta utlovade återbesök ska äga rum när boken väl kommit ut.

   Efter Sigma gick vi i styrelsen och juryn, som jag har haft det stora nöjet att vara sammankallande för, och åt middag med pristagarna på Amenta. Tyvärr var väl inte maten riktigt toppklass, men det var däremot sällskapet. Nåt som var väldigt roligt var att jag hade möjlighet att lägga undan biljetter till våra mediaelever, som slöt upp i stor omfattning. De tyckte enhälligt att det var en väldigt givande kväll, och flera av flickorna himlade med ögonen och suckade över hur otroligt snygg Martin är...jojo... hoppas det på nåt plan uppmuntrar till ännu flitigare studier;)

 

Bara nån kväll senare var det dags för ännu ett spännande kulturmöte. Denna gång med journalisten och författaren Po Tidholm, som har skrivit den mycket uppmärksammade boken Norrland. Jag missade honom när han var i Härnösand eftersom jag var upptagen med annat då, men tog gulingen ner till Sundsvall och fick sällskap av mina äldsta döttrar Linnea och Elina denna kväll vilket var väldigt trevligt. Det var förresten Linnea som fick upp ögonen på mig när det gäller den här boken, eftersom hon önskade sig den i födelsedagspresent.

   Jag inbillar mig att jag har ganska bra koll på den norrländska historien, men det känns ändå väldigt bra att någon, läs Po, har tagit sig för att pränta ner det hela. Även om jag tycker mig ha hyfsad koll så är det ändå en del saker som får en att reagera. Bland annat hur man politiskt och via media så ofta lyckas framställa Norrland som tärande och norrlänningar som gnälliga och lite bakom. I själva verket försörjer vi resten av landet med våra naturtillgångar, men pengarna lämnar tyvärr vår landsdel och ofta hela landet. Jag har iallafall alltid varit stolt över mitt urnorrländska ursprung och kommer att fortsätta vara det. Däremot är jag inte lika optimistisk som Po om möjligheterna att återbefolka Norrland. Tyvärr.

 Po Tidholm på Kulturmagasinet i Sundsvall

 

För övrigt är vi just nu mitt uppe i en underbar, välbehövlig sportlovsvecka. Jag brukar oftast ge mig ut på nån liten resa och besöka mina utflyttade barn eller hitta på nåt annat kul, men i år blir jag hemma med mina två yngsta döttrar som lyckats styra lite jobb till hemorten och stannar här hela veckan. Jättemysigt att få ha dem här! Millan, som bor i Stockholm, gör en massa jobb till Yippie och I Timrå och Beppan, som flyttat till Sundsvall, har lite uppdrag i förvaltningsrätten här i stan. Lovveckan började med en liten after work med goda vänner och i tisdagskväll hade vi, några kollegor, en riktigt rolig curlingturnering i stans nya curlinghall. Vågar jag skriva att jag tycker att hallen är väldigt fin på insidan men förskräckligt ful på utsidan. Som en stor skokartong som står i  vägen för både ishallen och bandybanan.

 

Om jag nu ändå är på det humöret så måste jag säga att jag har svårt att se curling som en riktig sport. Ett roligt sällskapsspel tycker jag att det är. Precis som boule och bowling. Men det är väldigt kul, det är det. Dagen efter den roliga kvällen hade jag jättejätteont i knävecken. Hur gick det till? Nu har det tack och lov gått över, men med min usla slideteknik ska jag förse mig med knäskydd om det blir nån fler gång... 

   Ikväll blir det middag hos min goda vän Ann-Sofie, som är riktigt begåvad i köket. Dessutom kommer Lena och Annika så det ska bli riktigt kul, men jag hoppar över blueskvällen på Metropol eftersom det är en av de sista kvällarna som tjejerna är hemma...

 

För övrigt väntar en jättespännande eftermiddag på söndag, då Östersunds IK J20, som sonen tränar, spelar en direkt avgörande match mot storfavoriterna Björklöven om vem som får spela play off mot söderlagen om en kvalplats till superelit. Innan slutspelet startade var det nog ingen som trodde på jämtgänget, men de har spelat fantastiskt bra och tagit sig till den här finalchansen. Håller alla tummar jag har, men skulle det bli förlust är det ingen katastrof för de har redan gjort mer än nån har förväntat sig...så det ska bara bli jättespännande... 

 

 

Ha det gott allihop! Kram A-C