In The Sixties

Dagen började med att allas vår favoritnovellist tittade förbi hos oss i montern. Jag pratar naturligtvis om Mats Kempe, som inte bara är en jättebegåvad författare utan också supertrevlig och...snygg...vilken toppenkombo och än en gång...vilket bra val av oss i Ludvig Nordström-sällskapet.

Vi pratade bland annat om att hans fru, Kristina Sandberg, just kommit ut med andra delen av en planerad trilogi om hemarbetande kvinnor i 40-talets Ö-vik. För er som inte känner till hennes författarskap så heter första boken Att föda ett barn och den nyutkomna andra heter Sörja för de sina.

 

Dagens högsta höjdpunkt för mig var definitivt Jonas Gardell. Han är så himla rolig, varm och allvarlig på en och samma gång. Kan höra honom berätta om den nya boken Torka aldrig tårar utan handskar hur många gånger som helst. Har egna mindre sympatiska upplevelser från aids-tiden då jag arbetade inom sjukvården, som har etsat sig fast i minnet.  Jag känner igen flera av de hemskheter han berättar om från egna erfarenheter från den tiden. Jag blir otroligt berörd av att höra honom prata om det och längtar efter att läsa boken även om den är hemsk på många sätt.

Jonas Gardells framträdande var nog det mest välbesökta som jag sett på mässan. Det var fullsatt till och med på golvet, Han startade så himla fräckt ...och lite roligt. Han frågade om folk längst bak hörde vad han sa och då svarade en kvinna på första raden ja.

- Om jag frågar dom längst bak om dom hör ska väl inte du som sitter längst fram svara! Pucko!

När han började prata om boken berättade han att han brukar gråta i varenda intervju.

. Betrakta mig som en gravid kvinna full av hormoner när ni ser det...

Jag är för trött för att berätta om hela framträdandet, men jag ska försöka återkomma till det senare eftersom det var så bra! Han avslutade i allafall med att säga att hans avsikt med böckerna är att berätta en historia som vi inte får glömma och aldrig upprepa. För övrigt börjar ju hela trilogin som tv-serie den 8 oktober tror jag i SVT. Då sitter man klistrad!

 

I skrivande stund är jag grymt trött. Nattresan och den intensiva dagen har tagit ut sin rätt. Vi kom fram till Göteborg vid lunchtid.. Vi åt lite snabbmat på Centralstationen och tog spårvagnen ut till mässan. Vi hittade ganska snabbt vår egen monter i det stora utställningshavet och där träffade vi också våra glada kollegor från Birger Norman.sällskapet.

Dagens höjdpunkt var absolut manifestationen för fängslade journalister runt om i världen. Våra Ludvig Nordtsröm-pristagare Martin Schibbye och Johan Persson hyllades som rockstjärnor när de äntrade scenen i sällskap med Dawit Isaaks bror Esayas.  Någon sa att man aldrig sett så mycket publik vid ett enskilt scenframträdande på Bokmässan. De hann säga ganska mycket på kort tid, men kontentan av det hela är väl att de väldigt gärna vill engagera sig för att försöka stötta och hjälpa fängslade journalister runt om i världen.

 

Isaak, Schibbye och Persson på Bokmässans Internationella scen

 

Efter scenframträdandet hann vi träffa Martin och Johan  en liten stund för att utbyta ¨lite info inför den kommande prisutdelningen och kontaktuppgifter, men trycket från journalister och fotografer var hårt så det var svårt att få nåt vettigt sagt.

 

Mässan är oerhört kändistät men det lämnar jag därhän så länge. Återkommer vid ett senare tillfälle med liten mingelrapport.

Till sist innan jag stänger mina gröngråblå måste jag avslöja vad som hände med det mystiska paketet. Det visade sig idag att mannen som skulle överlämna det till oss hade tagit fel på dag. Sicken usel agent eller hur?;) Hur som helst kom den mysko lådan fram till Göteborg iallafall...med flyg.

Mikael Norberg från våra montergrannar Birger Norman-sällskapet river ivrigt i det spännande paketet.

Spänningen är olidlig. Närpaketet välöppnats och innehållet avslöjats visade det sig vara Mats DeVahls sirliga modell som ska bli ett minnesmonument över Birger Norman nere i Svanö. Här är det!

 

 

Nu ska jag sussa gott och så hörs vi efter morgondagen igen! Ha det:)

Har sedan många många år en ganska påtaglig cellskräck som gav sig tillkänna för första gången i en liggvagn på tåg nångång när jag var i 20-årsåldern. Jag minns tydligt hur jag vaknade i mörkret mitt i natten av att jag slog huvudet i taket...hur nu det gick till. Det var varmt som i helvetet och jag fick panik. Hjärtat dunkade så att det kändes som om det var på väg ut ur bröstet och jag ramlade nerför stegen från slafen i paniken. Sen satt jag resten av natten på en väggpall utanför kupén och vågade inte gå in igen. Sen den natten har jag aldrig åkt liggvagn i översla bädden. Jag har testat att åka i bottensängen och det har gått skapligt, men inför nattens resa i överslaf hade jag många tvivel...det hade för övrigt aldrig hänt att jag köpt en sån biljett själv, men nu var det en annan person som bokade...

Det var ju lite bökigt att ta sig upp i slafen i mörkret mitt i natten, men upp kom jag. Bädda var det däremot inte tal om, så det blev en knölig bädd minst sagt. Jag låg en stund och väntade på att paniken skulle komma, men tröttheten tog överhanden och jag somnade. Jag vaknade till då och då, men lyckades somna om igen och vid halv sju imorse steg jag upp. Jag är väldigt nöjd och glad över att det gick så bra för jag har gruvat mig, men den grundläggande cellskräcken finns fortfarande kvar det vet jag. Men det kändes på nåt sätt som att vagnen var rymligare än jag minns från förr...

När klockan blev sju gick jag till restaurangvagnen och åt frukost. Kokt ägg med marmelad, laxsmörgås, juice och svart kaffe. Dagen kunde starta sämre.

I restaurangvagnen hamnade jag vid samma bord som en kvinna från Jokkmokk. Hon smsade hem och frågade om det hade börjat snöa än, men hann inte få nåt svar förrän vi skildes åt...huuh tänker jag...

Jokkmokkskvinnan var också på väg till Bokmässan, men enbart som gäst. Vi hade samma senilitet vad gäller namn haha. Vi började prata om vilka programpunkter vi ville se men var tvungna att slå upp namnen på deltagarna hela tiden...hur blev det på detta viset??? Nu passerar vi just Hallsberg i solsken. Flickorna sover fortfarande sin skönhetssömn men den har jag gett upp om för länge sen:)

 

PS! Mannen med det mystiska paketet dök aldrig upp på perrongen igårkväll...undrar vad som hade hänt? Fortsättning följer...

 

 Vi passerade Stockholm i gryningsljus. Verkar bli en fin dag...

Ikväll blev det klart att vi får 4,2 procent i år, retroaktivt för nio månader till jul. Det är väl iofs inte så pjåkigt  vid första påseende, men vägen mot 10 000  kr mer i månaden för lärarkollektivet blir lång. Tänker mest på de ungdomar som ska välja framtidsyrke. Det tar minst 4,5 långa år att bli gymnasielärare vilket är i klass med civilingenjörer, jurister m fl med betydligt högre löner. Det finns också mycket övrigt att önska vad gäller arbetets innehåll men jag ska inte gnälla innan jag har läst hela avtalet...men en del besvikelse känner jag nog, Nästa år får vi enligt http://www.dn.se/ekonomi/ingen-lararstrejk--parterna-overens samma som det s.k. industrimärket och för de kvarvarande två avtalsåren finns inga siffror nämnda...just nu tycker jag att avtalet känns som ett jättestort jasså... Måste erkänna att jag kände mig sååå konfliktberedd...

De närmaste fyra dagarna ska jag göra något som jag har längtat efter i många år. Jag ska åka till Bokmässan i Göteborg. Jag åker tåg dit tillsammans med två bloggande elever. Det ska bli hur kul som helst, och det finns hur mycket som helst som jag vill se. Har inte prioriterat klart än...

 

Vi åker från Härnösand kl.00.42 inatt och kommer fram till Göteborgs central kl.11.30 imorgon. Själva reseplaneringen är lite som en 40-talsdeckare på svart-vit film. Den regnvåta asfalten som blänker i gatlyktornas sken och dimman över stadsbroarna bildar en perfekt kuliss till det som ska utspellas inatt på Härnösands resecentrum. Häromdagen ringde nämligen en då okänd man till mig och bad mig ta med ett paket till Göteborg, där den ringande mannen själv ska möta oss på perrongen. Hans meddelande löd: " Kan bekräfta att vi ordnat leverans av ett väl emballerat paket till er på torsdagnatt. En vithårig herre i glasögon och skägg kommer att hitta er på perrongen kl.00.30. Det lär inte vara som i Tokyos tunnelbana utan ni hittar nog varandra". Slut på meddelande. Berättar den spännande fortsättningen imorgon...:)

 

 

Min preliminära bokmässeplanering...

Har haft äran att vara sammankallande i juryn för Ludvig Nordströms journalistpris 2013 och idag var det äntligen dags att presentera vinnarna. Vi säger grattis till Martin Schibbye och Johan Persson , som är mycket värdiga mottagare av priset.

Lördagen den 1 september var det dags för årets "examensprov", Tjejmilen i Stockholm. Dan före öste regnet ner utan uppehåll, men på lördagsmorgonen hade det lugnat ner sig till ett stillsamt duggregn. Ganska skönt egentligen, så vi åkte in mot Gärdet med uppdragna mungipor.
Tjejmilsdagens morgon. Lite peppning i form av goodie-bagtidning om löpning såklart.

 

Riktigt så illa som på bilden var det dock inte även om himlen öppnade sig och regnet öste ner efter ungefär halva loppet. Min mobilkamera, som jag tog tiden med under loppat kajkade ihop ett tag men har repat sig nu:) Linnea , som aldrig har tränat löpning förrän i sommar, sprang iallafall på den utmärkta tiden 57.58 och har därmed kvalificerat sig till seedade startgrupp 3 nästa år. Jag sprang på 1.23.36 men då gick jag en dryg kilometer mellan 6,5 och 7,5 då jag blev riktigt trött. Men resten sprang jag och det är jag riktigt nöjd och stolt över.

Efter loppet var vi glada och nöjda, men ganska trötta. Vi åkte ut till Millans och Niklas lägenhet i Farsta och vilade en stund innan vi tog oss ut och åt en välförtjänt och god middag på O´Learys i Farsta. Vi orkade inte ta oss in till stan igen utan tog en kort promenad till det här stället och det var helt ok. Linnea och Pierre åkte hem till Sundsvall direkt efter middagen, medan Beppan och jag stannade till på söndag. Sammantaget är vi väldigt nöjda med vår insats i Tjejmilen och tänker fortsätta träna och hålla igång och förhoppningsvis springa fler lopp nästa sommar.

Jag och Beppan (Elina), som inte var med den här gången av olika skäl fast hon var seedad i första startgruppen efter sin finfina halvmara i Höga Kusten förra sommaren. Men nästa gång hoppas jag vi är fler i familjen som springer...