Änglar i snön...
Men oj vad det snöar och blåser. Fast helt ärligt är det ganska mysigt att vara hemma, inomhus, i trygghet när ovädren härjar utanför. Man tänder lite ljus, äter lite gott, tar ett glas vin och kopplar av. Det kände jag aldrig att jag kunde göra fullt ut när jag bodde i Häggsjöviken. Inte sen jag började bo där som ensam vuxen iallafall...
Där var jag alltid orolig för att vi skulle snöa inne och inte komma iväg om det blev nödvändigt. Vi hade alltid full beredskap för strömavbrott eftersom vi hade såna väldigt ofta och länge. Då gällde det att bunkra med ved, ljus, mat och roliga spel så att strömavbrotten blev uthärdliga. En sån här helg hade jag nog promenerat ganska många vändor med snöslungan också. Gissa om det känns skönt att bo mitt i stan och bara behöva bekymra sig om att skotta fram lilla gulingen då och då...och göra änglar i snön;)
Har lovat mig själv att inte stressa den här julen. För det första har barnen och jag gemensamt beslutat att tagga ner julklappshetsen lite, både när det gäller pris och antal. Känns väldigt bra och lite moget:) Sen ska jag tagga ner övriga julförberedelserna också. Har bland annat leasat ut lite julmatlagning till mina älskade barn!
Försöker röja ur det totalbelamrade gästrummet (hör ni det barn?) och skriver julkort! Vet att många har slutat med det men jag tycker det är kul och kör nåt år till. Kan bli det sista! Det blev väl ett 20-tal...drygt...ok 30 då...drygt...hehe
Annars har dagen nyhetsmässigt präglats av den fruktansvärda skolskjutningen i USA. Än en gång står vi chockade och undrar hur det kan hända. Personligen ser jag två tydliga orsaker. Den generösa tillgången på vapen i USA är en. Den skjutande pojkens mamma, som verkar ha varit det första dödsoffret, hade enligt tidningsuppgifter fem vapen registrerade varav tre återfunnits på skolan. Som nån av mina vänner skrev: I vilken värld behöver en lågstadielärarinna beväpna sig på detta sätt? Den andra orsaken är vår gemensamma förmåga att se vilka ungdomar...läs pojkar...som bär det här mörka inom sig. Jag är inte alls särskilt insatt men har nyligen läst boken Vi måste tala om Kevin, som handlar om ett liknande scenario och väcker många tankar. Som jag uppfattar det skiljer de här olyckliga pojkarna ut sig på ett ganska tydligt och tämligen ensidigt sätt som inte borde vara alltför svårt att upptäcka och se. De allra flesta kommer naturligtvis inte att begå massakrer men de mår bergis väldigt dåligt och behöver i vilket fall som helst professionell hjälp. Å visst finns de olyckliga pojkarna här hos oss också, det har väl inte minst människorna i Härnösand erfarit...men förhoppningsvis behöver vi aldrig uppleva nåt som liknar det här. Sverige har ju tack och lov varit förskonat hittills. Tänker mycket på alla stackars familjer som förlorat barn och alla stackars barn som inte fick leva sina liv. Så oerhört sorgligt och meningslöst.Hoppas verkligen att det här leder till en förändring när det gäller vapnen först och främst. Utan vapen blir ju de olyckliga pojkarna mycket mindre farliga för andra.
Även om det känns som ett alltför tvärt ämnesbyte, så har jag skickat iväg årets julpaket till Strängnäs och Köpenhamn idag. Vet inte hur länge vi ska hålla på med julklappsbyten. Vi har bestämt oss för att tänka över det inför varje ny jul hehe...
Har också shoppat lite.Elina och jag svängde iväg till Birsta i gårkväll...mest för att vi skulle träffa Linnea och Pierre en stund. Jag shoppade en superläcker svart paljettkjol, som nog får följa med till julbordet på logen på måndagkväll. Fast den känns lite som fiskfjäll när man stryker handen mot den...köpte en ny mössa och ett par vantar med, precis lika som dotter Beppan, med hennes goda minne...men den får ni se en annan dag när den har varit ute på premiärtur...:) Nu kanske någon vän av ordning, med gott minne, minns att jag köpte en mössa i Stockholm också för ett par veckor sen, men det var en löparmössa.
Imorgon tror jag att Beppan och jag ska försöka baka lussebullar...jaja jag vet att Lucia redan har varit men jag älskar lussebullar så vi kör...
Alla barnen kommer hem i jul. Förra julen var ju Elina i Thailand så då var vi en person kort. Allra sist kommer Millan och Niklas som ska köra hem från Stockholm med bil sent på uppesittarkvällen. Jag gillar det inte, men Millan jobbar så pass sent att det inte gick att hitta lämplig buss eller tåg...
Har hört rykten om att de tänker bjuda in sin pappa en stund på julafton, på julbord och julklappsutdelning. Jag har beslutat mig för att tycka att det är bra att de vill ha honom med. Tänk vad julen ställer många familjefrågor på sin spets. Då gäller det att vara generös i hjärtat och visa sig kärleksfull!
Härnösand har en bäver! Birsta har en ren!
Såhär vintervacker är min gata på Östanbäcken just nu. Ett riktigt madickenland...
Strängnäspaketen packade och klara...
I ett av paketen ligger den här superfina ljuslyktan som Margareta Kullerstedt, Dragoncave, har gjort. Eftersom jag är 100 procent säker på att mottagaren inte läser min blogg så vågar jag visa bilden. Visst är den fin?
En bit av den superläckra glitterkjolen...eller fiskfjällskjolen...blir fint det på logen på måndag hehe
Innan jag avslutar för idag måste jag låna några rader som en väns vän skrev på facebook idag. Det är så vackert och sant så läs och njut av de fina orden: Upphovsmannen heter Anders Kungsman och är skådespelare och konstnärlig ledare på Öresundsteatern och vän med min gode vän, Gert i Landskrona. Jag känner inte upphovsmannen personligen men hoppas att det är ok att jag delar hans fina ord.
Ibland vaknar man efter en dröm med saknad över det som inte längre finns. Men så ser livet ut. Nog bär vi alla en sorg över det som inte blev. Förluster har vi alla gemensamt. Det viktiga är att inse att så länge vi lever har vi också mycket att vinna. En tår kan rymma inte bara sorg utan även hopp och styrka. Den är varm och förlösande om vi vågar låta den rinna. Bakom tårarna lurar leendet och skrattet som solen bakom förbipasserande moln.
Ha en fortsatt fin helg kära vänner! A-C
