In The Sixties

Mellandagarna förflöt lugnt och fint. Linnéa åkte hem till Sundsvall, Daniel till Östersund och idag, den 27, åkte minstingen Millan hem till Stockholm. Träffade också en av mina fina fd elever vid bussen. Det var trevligt. Millan blev för övrigt vår familjs premiärresenär från den nya bussterminalen i Härnösand. Såg också flera vänner och bekanta som vinkade av sina barn. Det är såna tider nu i många familjer...

 

Nu är det bara Elina och jag kvar, och snart flyttar hon också och då blir det verkligen tyst och tomt. Är så underbart när hela gänget kommer och prat och skratt fyller huset långt inpå småtimmarna, och blir så tomt och tyst när de åker igen. Men jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har dem till återlån ibland...

 

Idag är det precis sju år sen min älskade pappa Johan gick bort. Det kom både hastigt och chockerande på ett sätt, och inte så oväntat på ett annat sätt. Pappa hade haft prostatacancer i många år och var frisk och pigg länge. Han fick behandling med sprutor och det verkade fungera bra i ungefär fem år, men sista året började en stor tumör växa till. Det var tal om operation senare, men pappa blev påtagligt sämre under sensommaren och hösten så då började man prata om operation på nyåret. Jag förstår knappt hur han klarade att bo kvar i Maursele och skotta snö med traktorn men det gjorde han. Jag lirkade med honom och lyckades till slut övertala honom att komma ner till oss i Häggsjöviken över jul och förbereda sig på att stanna ett par, tre månader där. Ett par dar före julafton åkte jag upp med buss för vi skulle köra ner med hans bil enligt hans eget önskemål. Vi packade och satte ner värmen i huset så att det skulle klara sig men inte dra så förfärligt mycket el. Sen åkte vi.

Pappa ville köra själv, vilket han inte hade gjort på hela hösten. Det var ok, sa jag och iväg bar det. Stundvis tyckte jag nog att han brassade på väl fort men tänkte att jag säger inget för då kanske han tar illa upp. Det är jag glad för såhär i efterhand. Pappa körde i drygt 20 mil ner till Umeå. Då var han nöjd och frågade om jag ville ta över resten av vägen ner till Härnösand. Självklart gjorde jag det. Resten av vägen satt vi och pratade och jag förstod att han var både stolt och glad över att ha kört så långt som han gjorde.

 

Framme i Häggsjö hade jag gjort iordning det största sovrummet åt honom. Jag hade ställt in en tv, radio och en dator med internetuppkoppling, för pappa var en duktig och flitig datoranvändare. Han skrev flera små böcker om skidåkare och andra saker som hände på bygden och redigerade själv.Jag märkte att pappa var glad och nöjd att komma hem till oss, och han sa flera gånger att det skulle bli skönt att bo där tills våren kom till Maursele. Dagen före julafton fick han dock jätteont i magen, och blev så medtagen att jag ringde efter ambulans framåt kvällen.

Pappa blev inlagd och skulle ligga kvar för observation över julhelgen enligt läkaren. Vi tog med oss julklappar och åkte ner till sjukhuset hela familjen och firade lite jul där tillsammans. Pappa var fortfarande vid gott mod men sa vid ett tillfälle att han var ganska säker på att detta skulle bli hans sista jul. Inte ångestfyllt utan mer som ett konstaterande. Vi hade lagt märke till liknande tankegångar tidigare under hösten , då han hade satt ett porträtt av mamma på köksbordet och tänt ett ljus intill. Han brukade småprata lite med porträttet ibland och säga till mammas bild att nu behöver du inte vänta så länge till, för nu kommer jag snart och gör dig sällskap.  

 

Vi fick lugnande besked från sjukhuset. Pappa mådde mycket bättre och skulle få komma hem till oss efter helgen, men de sa att de planerade en operation ganska snart inpå det nya året. Vi var nöjda med det beskedet och såg tiden an med tillförsikt. Min syster Ingrid tog tåget från Strängnäs tidigt på morgonen den 27 december för att komma och vara med oss några dagar fram emot nyår. På förmiddagen, vid elvatiden på dagen, stod jag i hallen och höll på att klä på mig för jag skulle åka ner till pappa på sjukhuset och eventuellt skulle jag få ta med honom hem igen tillsammans med Ingrid, som jag skulle hämta på eftermiddagen på Sundsvalls centralstation. Men plötsligt ringde telefonen och jag förstod att det var en kvinnlig läkare som jag pratade med. Hon beklagade att pappa gått bort under förmiddagen hastigt och oväntat. Han hade varit på röntgen och allt var bra. Han satt och väntade på att två biträden skulle bädda rent hans säng när han plötsligt segnade ihop och inte gick att rädda. Allt gick tydligen väldigt fort. Jag fick naturligtvis en chock. Jag trodde ju att jag skulle kunna hämta honom, och nu var han borta.  Min syster blev minst lika chockad när hon fick veta vad som hänt, men det kändes ändå bra att hon kom så att vi fick vara tillsammans några dagar. Barnen blev också väldigt ledsna. Morfar var ju deras enda far-mor-förälder. Håkans båda föräldrar och min mamma var ju borta sen länge. Min son Daniel var nog den som tog morfars bortgång allra hårdast, för han var också den som som stod morfar allra närmast av barnen. Han brukade ofta följa med morfar ut i snickarboden och jobba. Det intresset sitter kvar än idag hos honom. Nu har det gått sju år sen den här sorgliga mellandagen, men det känns inte alls så länge. Men den här dagen kommer alltid att vara förknippad med denna sorgsna händelse för oss, men minnet av pappa är ljust och fint och jag är helt säker på att han har återförenats med mamma nånstans...

 

Förövrigt har jag inte gjort så mycket. På eftermiddagen har jag besökt en fin vän som råkat illa ut, men jag hoppas och tror att det löser sig jättesnabbt. Skickar många varma kryakramar sålänge...

 

Jovisstja. En sak till har jag gjort! Jag har spontanskickat ett mail till djurrättsalliansen, som försöker rädda försökshundarna från Astras kennel från avlivning. Det handlar om flera hundra beaglar. Jag skrev att jag gärna tar hand om en av hundarna ifall de lyckas rädda dem. Å det står jag fast vid.  Inte särskilt genomtänkt men skulle det bli så så gör jag det...

 

Ha det gott sålänge allesammans! A-C