In The Sixties

Jag har en ganska risig karaktär i grund och botten. Tackar mer än gärna ja till livets goda och har lätt för att låta lättjan övertala mig att strunta i saker, eller skjuta upp på obestämd tid.

Men ibland flyger nån okänd själ in i min kropp och då blir jag envis som synden. Då kan jag driva saker hur långt som helst och kämpa som en galning för nåt jag absolut vill.

 

Jag vet precis vid vilka tillfällen den här oväntade superkraften har kommit fram. Den visade sig tillexempel när jag hade fyra små barn mellan ett och sex års ålder och kom in på journalisthögskolan. Den gången fick jag jättemånga glada hejarop som sa ungefär såhär.

- Vad kul att du har kommit in, men du tänker väl inte börja där? Du har ju fyra små barn, Tänk på det!

 

När jag hade hört ungefär samma sak från ett ansenligt antal vänner och bekanta, som jag hoppas tänkte på mitt och barnens väl och ve, bestämde jag mig för att göra det. Det var jättejobbigt. Många långa nätter över böcker, inlämningsuppgifter, tentor. Långa redaktionsövningskvällar. Heltidsplugg plus halvtidsjobb. Första året inom vården, som jag egentligen ville söka mig bort ifrån, andra och tredje året på Sveriges Radio Västernorrland. En av de arbetsplatser jag trivts allra bäst på genom åren. Jag minns att jag grät av trötthet ibland, men ändå var lycklig inombords eftersom jag gjorde nåt jag verkligen ville. Då kom den oväntade kraften väl till pass.

 

 

Den var också mer än välkommen när jag blev ensamstående mamma, först med med ett gäng barn från fem till tio års ålder. Sen en andra gång med lite större barn från 14 - 19. Båda gångerna, och den minst lika uppslitande tiden däremellan, kom den starka kraften inifrån mer än väl till pass. I det läget fungerade bara en sak, nämligen att överleva en dag i taget.  Dag efter dag, men en dag var prövningen över.

 

En tredje gång, som jag minns krävde en enorm viljestyrka, var när jag slutade röka för gott.  Jag hade hållit upp långa perioder under mina graviditeter men alltid med undertexten att möjligheten fanns att börja igen efter avslutad amning. Eftersom barnen kom tätt blev det sammanlagda rökuppehållet ganska långt, men jag höll bara upp fysiskt. Inne i huvudet var jag fortfarande en rökare. Så när jag så började på min efterlängtade journalistutbildning började jag förstås röka också. Jag rökte mig igenom alla tre studieåren, men när jag var klar bestämde jag mig för att sluta en gång för alla. Jag valde ett datum efter den förestående sommaren då det skulle ske. Den utvalda dagen var den första september 1994. Beslutet att sluta fanns i huvudet hela tiden, men ju närmare dagen kom ju svårare blev det att röka. Till slut kände jag mig nästan äcklad när jag tände en cigarett och väntade bara på dagen då jag äntligen skulle få kasta cigaretterna för gott. När dagen väl var inne gick det förvånansvärt lätt till att börja med, men efter ett par dygn började abstinensen göra sig påmind. Men jag övervägde aldrig att ge upp. Den envisa lilla jäkeln kom fram och skrek nejnejnej så fort jag tänkte hur gott det skulle vara med en cigg. Nu har det gått 18 år och jag har fortfarande inte rökt. Den envisa jäkeln skriker nämligen fortfarande inne i huvudet.

 

För ett knappt år sen bestämde jag mig för att jag måste göra nåt för min hälsa och för min vikt. Jag hade väl egentligen inga specifika hälsoproblem förutom att jag ofta hade smärtor i min vänstra höft. Framförallt efter fysisk ansträngning. På nyårsafton förra året var jag på en väldigt trevlig fest med goda vänner. Nån dag efter festen fick jag se bilder från den. Det var roliga, trevliga bilder där man ser att vi har trevligt. Men en av bilderna etsade fast på min näthinna. Vi dansar och skrattar och ser glada ut, men det enda jag ser är mig själv dansande i profil i ganska snäv klänning. Det var ingen behaglig syn för jag vet ju bestämt att kvinnan på bilden inte är gravid fast man mycket väl kan tro det. Där och då bestämde jag mig för att såhär får det inte fortsätta.

 

Med sedvanlig startsträcka bestämde jag att jag skulle börja träna regelbundet och ganska hårt när det blev barmark. För att sätta lite extra press på mig själv anmälde jag mig till Tjejmilen i februari nångång. Det skulle bli min examensdag tänkte jag. Jag började den 6 maj. Jag började träna efter ett program som finns tidigare på bloggen. Igår hade det gått sex månader.  Sen dess har jag tappat åtta kilo (var nästan nere på tio före förra helgen som dessvärre bjöd på lite för mycket av det goda men det ska man väl också unna sig. Eller hur?) Höftsmärtorna är helt borta. Jag åt värktabletter före varje träning fram till för två månader sen när jag läste en väldigt skrämmande artikel i DN om värktabletter i samband med träning. Då slutade jag och tänkte att jag får väl mota smärtorna med tankens hjälp. Men se! Plötsligt var jag helt smärtfri. Tjejmilen gick som en dans fast det ösregnade hela dagen.  Nu har jag sprungit långa sträckor utan hjälp av medicin men det känns fortfarande jättebra.

 

Klara, färdiga...

 

Min nuvarande träning går ut på att jag springer tre gånger i veckan. Två kortare sträckor (cirka fyra kilometer)under vardagskvällarna och en längre tur på cirka en mil under helgen. Dessvärre vet jag att vintern snart kan sätta käppar i hjulet för löpningen, men då har jag tänkt åka skidor och gå på spinning istället tills ljuset återvänder och vårfåglarna börjar kvittra igen. Det ska nog gå. Det måste gå. För jag mår så himla bra nu och det vill jag inte sabba för allt i världen. Dessutom gör det inget om jag går ner några kilo till:)

 

Ett sista ord bara om löpningen innan jag stänger ner. Jag vet att många tycker att det är jättejobbigt att springa eller så har de problem med knän och annat som gör det svårt, men för mig funkar det bäst av allt. Jag känner att det är min grej. Jag springer och filosoferar och tänker. Jag tror starkt att alla kan hitta sin grej när det gäller träning. Alltid finns det nåt som passar och känns kul.Det är bara att bestämma sig och göra som man tänkt. Jag ska iallafall fortsätta träna så länge jag kan, för nu har jag kommit så långt att det har blivit ett måste i mitt liv.

 

Jag tänker också lite på hur olika vi människor är. Jag är en väldigt extrovert person, ganska exhibitionistisk till och med. Har inga problem att berätta om både det ena och det andra, även om jag aldrig lämnar ut det allra allra innersta. Det vet dom som känner mig väl. Att berätta är också ett sätt att bearbeta saker. Mitt berättande  sätter också press på mig själv. Har jag sagt något inför många måste jag ju försöka leva upp till det. När jag firade sex månader som löpare igår, basunerade jag det stolt för alla, medan en av mina arbetskamrater som kämpar minst lika bra som jag inte berättar alls. Ändå är vi på väg mot samma mål. Att må bra och minska i vikt. Hon kom upp till mig idag och vi pratade lite, så om du läser det här vet du att jag hejar jättemycket på dig med. Kram!

 

                                                                                                   

                                                                                                        Ha det gott! A-C