In The Sixties

Kände mig ganska urlakad när jag kom hem med tåget vid halv sju på söndagkväll. Hade bara varit borta i fyra dagar men det kändes definitivt som fler. Sista eftermiddagen hade jag uppenbarliga svårigheter att hålla ögonen öppna. Sömnbristen och alla nya intryck tog ut sin rätt till slut.

 

   Jag har skrivit förr om guldstunder. Små energigivare som behövs för att man ska orka med den grå vardagen. Dessa energistunder är oftast resor, möten med familj och vänner men emellanåt också intensiva arbetsdagar. Såna intensiva arbetsdagar har jag haft fyra på raken nu.

 

   De två första tillbringades på medienätverk Norrs träff i Östersund under torsdag och fredag vecka 43. Medienätverket hette från början MP-norr, men nu när medieprogrammen läggs ner över hela landet har vi bytt namn. Mediekurserna finns nu i samhällsprogrammet, estetiska programmet och teknikprogrammet. 

   Vi startade från Härnösand kl. 06.26 på torsdagmorgonen och möttes med kaffe och mackor på Wargentinskolan vid tiotiden. Att träffa medielärarkollegorna från hela Norrland är som att komma på en fest och träffa goda nära vänner och se några nya spännande ansikten. Det är kramar och skratt och igenkänning. Man hamnar i sitt sammanhang. 

 

Någon sa att nätverket startades 1995 i Luleå. Det kan stämma, för jag hade min första kurs på medieprogrammet hösten 1996 och var inte med den första gången. Men sen tror jag att jag har varit med varenda gång, och det är alltid lika givande. När man åker därifrån känner man sig alltid uppfylld och inspirerad och en liten smula klokare. 

 

I år ägnades mycket tyngd åt det delikata ämnet betyg och bedömning. Där vill jag skicka ett stort stort tack till gävlekollegorna, som hade lagt ner ett gediget arbete på betygsmatriser och generöst delade med sig. Tack tack tack. Vi fick bekräftat att våra egna tolkningar och tankegångar är på rätt spår och det kändes jätteskönt. Nu behöver vi inte vända ut och in på oss själva för att komma vidare.

 

Vi fick också en intressant genomgång av medieutbildningar och medieforskning inom Miun i Sundsvall.

 

På torsdagkvällen hade vi en trevlig kväll på Jamtli, med god mat, underhållning och tävling. I år var det inga nakna män bakom gardinerna, men roligt ändå:)

 

Varje träff avslutas med att stafettpinnen går vidare till nästa års arrangörer. I skrivande stund är det oklart om vi träffas i Sundsvall eller Piteå nästa höst. Vilket det än blir är jag säker på att det blir inspirerande och intressant, för det är det alltid. Vi medielärare har ju sällan kollegor i våra egna ämnen på vår egen skola, därför är de här nätverksträffarna guld värda. Dessutom är det otroligt intressant att besöka andra skolor och se vilka resurser de har, inte minst lokalmässigt. Som jag redan sagt, en av arbetslivets verkliga guldstunder!

 

På fredagen bar det vidare till Friidrottsforum i Umeå. En annan viktig och intressant hösttradition. Jag fick lifta med min vän Gunilla, ordförande i Jämtlands friidrottsförbund, och hennes dotter Lovisa. I Umeå bodde vi på hotell Uman, men dagarna tillbringades på Dragonskolan där vi både gick utbildningar - organisationsledarutbildning för min del - och konfererade. På kvällarna hade vi spännande föreläsningar efter middagen. På fredagkvällen lyssnade vi på SFIF:s förbundskapten Stefan Olsson, som höll ett underhållande och trevligt föredrag.

 

På lördagkvällen var det Karin Torneklints tur att underhålla trötta friidrottsmänniskor med paltkoma. Men som hon väckte oss. Superintressant att lyssna på hur en kvinna i idrottstoppen har upplevt intåget i männens innersta värld. Karin har varit häcktränare åt bl a Carolina Kluft och systrarna Kallur. Med humor och glasklara analyser avslöjade hon hur de manliga strukturerna dominerar denna sport med så många kvinnliga utövare. Man blir rent förbannad när man hör det och glad att det finns kvinnor som Karin. Här måste jag passa på att ge en kraftig känga, med stålhätta rent av, till kollegorna i min egen journalistkår. Karin kunde ge rent skrämmande exempel på inskränkthet och fördumning inom den kåren. Skämmes ta mig fan får jag lov att säga. Och skärpning! Tack bästa vän Siv som kämpat för att få in Karin som föreläsare!

 

Söndagen ägnades åt förbundsfrågor. Intressanta, men på eftermiddagen började de långa dagarna, sena kvällarna och tidiga morgnarna ta ut sin rätt. Ögonlocken var blytunga och jag kände flera gånger hur jag var nära att nicka till på riktigt. Klockan halv fem på eftermiddagen fick jag så äntligen sätta mig på tåget hem från Umeå, premiär på det spåret för min del. Tågresan får fem poäng av fem möjliga. Sköna stolar och i tid! Mitt ressällskap var mina "gubbar" i Ångermanlands friidrottsförbund, Leif, Mats, Jan-Erik och Stefan. Men, när jag är på bra humör brukar jag kalla dem mina "grabbar". Vad dom än kallas så är dom alla tiders!

 

Nu väntar en studievecka för oss lärare, medan eleverna kan njuta av höstlov. Ett par av våra kollegor har fått åka till Cern i Schweiz för att förkovra sig. Lyckliga dom! Vi andra får försöka bli lite klokare på hemmaplan! Backen ligger just nu vit av snö och jag har beställt omläggning till vinterdäck på fredag. Inte en dag för tidigt:)

 

Veckans bästa nyhet är absolut att min yngsta dotter Millan och hennes sambo Niklas har fått ett förstahandskontrakt i Stockholm. De har hittat en liten lägenhet, 1,5 rum o kök på 60 kvadrat i en villa 50 meter från vattnet på Lidingö. Inte så stort men ser helt underbart ut på bilder jag sett. Förra hyresgästerna bodde där med en liten baby, så det räcker säkert till ett tag för Millan och Niklas också. De är iallafall jättelyckliga och det är huvudsaken!

 

                                                                                                   Ha det gott! A-C