Nobelpristagare och strumbyxor...
Det är lika spännande varje år att vänta på att Svenska Akademiens ständige sekreterare ska öppna de vita dubbeldörrarna i Börssalen i Gamla stan, ta klivet ut till de väntande skarorna och avslöja vem som får Nobelpriset i litteratur. I år gick priset till den kinesiske författaren Mo Yan, som jag inte vet ett dugg om. Ibland känner man sig så bittert obildad när man inte kan eller vet nåt som man kanske borde, men i det här fallet är det kanske inte så konstigt. Det finns tydligen bara tre böcker översatta till svenska utgivna på det lilla bokförlaget Tranan.
När Thomas Tranströmer fick priset förra året kändes det lite roligt för att man visste vem han var och kände till en del av det han skrivit, men när det går till någon som man inte känner till känns det lite förvånat avslaget. Jag tillhör inte alla de som kastar sig över nobelpristagarnas böcker, men det skulle vara intressant att läsa en kinesisk författare nångång. Problemet för mig är att jag redan har så många olästa böcker som väntar på sin tur och så många som jag verkligen längtar efter att läsa...
Efter nobelpristagaren i litteratur känns det nästan oförskämt att byta ämne till nåt så simpelt som strumbyxor Men nu är vi inne i den förhatliga strumpbyxsäsongen så jag ber om ursäkt och går vidare. Ämnesvalet för dagen beror nämligen på att jag inhandlade två par riktigt skrikiga strumbyxor igår. Ett par knall-lila och ett par lysande orangea. I fikarummet på jobbet var det nån som kommenterade de lila som jag hade på mig dagen till ära, och så var strumbyxdebatten igång bland oss kvinnliga kollegor.
Jag tror att många av oss, precis som jag själv, har ett något hatiskt förhållande till plagget ifråga. Jag älskar att ha klänning eller kjol på sommaren, när man kan gå barbent. Men så fort temperaturen faller och man fryser utan strumpor börjar det ta emot.
Bild från Style.com
Jag tycker att det är fint med kjol eller klänning. Man känner sig åtminstone lite fin. Men strumpbyxorna som är ett måste till är så himla bökiga och svåra att få på sig. Och går sönder så lätt. Har många tokiga minnen av strumproblematiken. En del sträcker sig långt långt tillbaka i tiden. Jag minns med fasa när min mamma hade beställt kalasbyxor till sina små döttrar någon gång i slutet av 1950-talet. Kvinnan som hade stickat vidundren hade en hemstickmaskin och valde ullgarn till sina skapelser. Min syster och jag kliade och grät och till slut vägrade vi ta på oss eländet, som var tänkt att frälsa oss från de förhatliga livstyckena med strumpeband.
Strumbyxorna kom in i våra liv iallafall lite senare. Sen dess har man utkämpat många kamper mot trånga, långa, snäva, vida, svaga...ja ni vet, en del går sönder innan man ens fått på sig dem första gången. Jag är som sagt inte överförtjust i plagget ifråga, men då kom min kära syster med ett praktiskt förslag.
-Om du nu tycker så illa om strumbyxor, varför provar du inte stay ups istället?
Sagt och gjort. Förra året skulle jag gå på en fin fest i Gävle och inhandlade därför ett par snygga stay ups med vacker spets i kanten. Inte för att nån annan än jag skulle se det, men iallafall. Redan på vägen till festen kände jag hur ena strumpan började glida nerför mitt vänstra ben, så jag blev tvungen att nypa tag i den genom klänningstyget för att den inte skulle krulla sig runt fotleden. Min eskorterande kavaljer undrade nog varför jag gick så konstigt haha. Tack och lov så var det ingen dans. Det hade varit rena katastrofen. Men servering vid borden och musiktävling (som mitt lag vann för övrigt och det var verkligen inte min förtjänst) räddade min kväll. På hemvägen till hotellet blev det taxi och väl hemma åkte strumpeländena i papperskorgen där de hörde hemma. Puh vilken pärs!
En annan gång köpte jag ett par lite exklusivare strumbyxor med lite mag- och rumpstöd. De var trånga som bara den men jag ryckte och drog tills de satt på plats. Men plöstligt ritschade det till. Vad hände, undrade jag? Jo, strumpbenen hade lossnat från byxdelen! Jag fick ett hysteriskt skrattanfall och låg på sängen och vred mig av skratt länge och väl innan jag tog mig samman och bytte till pålitliga jeans.
För inte så länge sen skulle en mig närstående ung kvinna ha skjuts till en fin tillställning, men den unga damen var lite sen så hon skulle ta på sig strumbyxorna i bilen. Hur det gick kan ni kanske ana. Inte så bra. Snudd på traumatiskt! Det blev till att köpa ett nytt par på en mack och byta om på mackens toa...
Jag skulle kunna skriva en hel liten bok om förfärliga strumpbyxemoment men det ska jag bespara er ifrån! De lila och orangea är iallafall rätt ok. De sitter uppe och benen sitter där de ska. Och de är lite smågalna, precis som jag, så vi passar nog ihop.
Ha det:) A-C
