Torka aldrig tårar utan handskar och den grymma verkligheten...
Om 1,5 timme börjar den, TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar, efter boken med samma namn. Boken är den första i en trilogi där de andra två inte har kommit ut än, men tv-serien bygger på alla tre. Hade lyckan att få se Jonas Gardell prata om boken på Bokmässan och det gjorde mig verkligen förväntansfull. Jag har sett honom berätta om boken i tv-intervjuer tidigare, men det var nåt speciellt att få höra honom berätta i verkligheten. Tror att det kan bli en väldigt känslosam serie för han grät lite titt som tätt och bad oss tänka på honom som en gravid kvinna full av hormoner. Så fort han snyftade till skyndade han sig att säga: Gravid kvinna! Det blev många medkännande skratt åt just detta...
För varje litet snyft kom det avväpnande skämtet om den gravida kvinnan...
När han berättade om de hemska saker de HIV-smittade och Aids-sjuka råkade ut för drog jag mig till minnes en händelse som etsat sig fast i mitt minne. Den inträffade på Gådeå sjukhus i Härnösand i slutet av 1980-talet. Någon gång mellan 1987 och 1989. Jag vet att det måste ha varit då, för vi flyttade hit till Härnösand 1987 och 1989 föddes Millan. Efter mammaledigheten med henne började jag plugga på journalisthögskolan så efter det har jag inte arbetat inom vården.
Det jag ska berätta om hände på en låst avdelning före senildementa äldre. En dag fick vi in en ung HIV-positiv flicka, 18-19 år gammal. Vi fick veta att hon skulle låsas in tillsammans med de gamla patienterna, för annars var risken stor att hon skulle smitta någon med sin HIV. Det hade visst redan hänt fick vi veta. Vi fick egentligen ingen riktig instruktion annat än att vi skulle vara försiktiga. Jag minns hur vi styrde ut oss i munskydd, plasthandskar, plastförklän och fottossor när vi tog hand om henne och sånt som unga flickor lämnar efter sig. Bindor, tamponger, cigarettfimpar och annat brändes. Hennes porslin förvarades för sig.
Flickan var fullt medveten och gav ett gott intryck, men det fanns hela tiden en osäkerhet och oro över hur vi skulle hantera henne och det som fanns runt henne på ett säkert sätt. Det kändes hela tiden så grundläggande fel att spärra in en ung flicka på detta vis, och jag minns hur vi ifrågasatte det som hände. Till slut tog iallafall sjukhusledningen sitt förnuft till fånga, och flickan flyttades till ett vårdhem på Västkusten, där man specialiserat sig på att ta hand om unga HIV-positiva personer. Jag minns inte exakt hur länge hon var inlåst med de gamla patienterna. Det var inte så förskräckligt länge, några veckor kanske, men bara en enda dag hade varit för länge...
Efter att flickan flyttade fick alla vi som arbetat med henne HIV-testas. Jag minns hur nervös man var fast man innerst inne insåg att man omöjligt skulle ha kunnat smittas. Men det fanns en sån hysteri i samhället som påverkade allas sunda förnuft på ett negativt sätt. Det är ju inte så länge sen det hände men samhällsreaktionerna känns skrämmande såhär i efterhand. Ska verkligen bli intressant att se hur Jonas Gardell har tolkat den här tiden. I Göteborg sa han ungefär såhär:
- Jag har skrivit böckerna för att vi aldrig ska glömma och aldrig göra om samma misstag igen.
Ha det så länge! A-C
