Det är ju bara text...
...säger den aningslöse ynglingen till synes obesvärad framför tv-kameran. Han tycks inte förstå varför hans inlägg på HM:s facebooksida skulle vara ett problem. En 21-årig flicka skrev ett inlägg på HM-sidan och frågade hur det kunde komma sig att företaget säljer en t-shirt med ett porträtt av den döde rap-artisen Tupac, som dömts för sexuella övergrepp.
- Är Hagamannen nästa motiv, undrade flickan ironiskt.
Inlägget skapade lite oväntat en nästan hysterisk våg av inlägg, där få ville diskutera sakfrågan. Istället fylldes sidan snabbt av tusentals inlägg som kallade flickan kränkande saker som hora, luder, åsna, slyna o.s.v. Men där fanns också hot om att döda henne, ibland med hela processen angiven.
Inlägget fick flera tusen svar, de flesta mycket otrevliga och hotfulla. Många av dem fick ligga kvar på HM:s sida upp till en månad innan någon ingrep och tog bort dem. Hoten polisanmäldes men polisutredningen las ner efter bara en dag.
Uppdrag gransknings program om näthat var ett av de viktigaste på länge. Har ni inte sett det än så passa på medan det finns kvar på SVT-play.
UG:s reportrar ringde upp och sökte upp flera av de unga männen som skrivit de otrevligaste inläggen. Ingen av dem verkade förstå det allvarliga i det hela. Den ena framstod mer korkad än den andra, men alla tillstod att de ju naturligtvis inte menat som de skrev. De tänkte naturligtvis inte döda flickan på riktigt...Måste erkänna att det var ett ganska roande inslag i programmet när reportrarna kontaktade de här grabbarna. De lär nog tänka sig för en gång extra innan de skriver nåt idiotiskt igen...men reportrarna upptäckte också att många profiler var fejk...
Flera kända kvinnor framträdde i programmet och berättade hur de hotats och kränkts. Hur de skulle våldtas, dödas, styckas och hängas upp i köttkrokar. De berättade hur de hade ett liv före hoten och ett helt annat efter. Hur det påverkat deras och familjernas liv. Här är deras berättelser: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk
Näthatet eskalerar alltid efter debatter om Sverigedemokraterna eller feminism, berättade kvinnorna. Det känns ganska lätt att ana att de näthatande männen ofta är de som tillhör samhällets loosers på ett eller annat sätt, män som befinner sig extra långt från framgång och rampjlus och tar ut sin totala frustration gentemot omgivning och samhälle på det här bedrövliga sättet. Det finns gott om förklaringar på varför det händer, men det är ändå inget försvar...
Näthat finns också mot män, men det som riktar sig mot kvinnor har en annan karaktär av sexuellt våld. Näthatet är att stort demokratiskt problem eftersom det tystar människor. En av kvinnorna i programmet, Sanna Lundell, berättade hur hon låter bli att ta upp vissa ämnen som hon vet lockar fram de här kommentarerna...
Det är också uppenbart att det sker en viss tillvänjning av det taffliga språkbruket som gör att vi accepterar mer och mer...
Programmet har skapat en välbehövlig debatt om alltifrån hur vi beter oss på de sociala medierna till huruvida det behövs en lagändring. Det lär bli anledning att återkomma i frågan.
Nätet erbjuder ju en alldeles förträfflig plattform för fega individer som vill kränka och skrämma utan att se sina offer i ögonen. Men fenomenet hotfullhet är ju inte nytt. 1800-talsförfattaren Oscar Wilde fick vid ett tillfälle ett otrevligt, anonymt brev men lyckades avslöja brevskrivaren, och skickade ett brev tillbaka med texten "En person som utger sig för att vara ni har skickat ett brev...". Jag tror att det satte stopp för den brevväxlingen!
För många år sen nu, före nätets tid, fick en kvinnlig kollega och jag ett gemensamt brev av en man där han skrev att han var väldigt besviken på vårt arroganta uppträdande. Han begärde att vi, nästa gång vi sågs, skulle knäböja för honom och visa tillbörlig respekt. Han bifogade också tecknade bilder dels av knäböjande kvinnor men också av kvinnor som halshuggits med svärd. I det här fallet rörde det sig om en psykiskt sjuk person, som vi visste vem det var, och saken polisanmäldes utan åtgärd. Det faktum att vi visste vem mannen var och att vi visste att han var sjuk gjorde inte saken speciellt mycket bättre, eftersom vi inte hade en aning om vad han skulle kunna tänkas ta sig till. Det inträffade också andra incidenter med personen ifråga innan han plötsligt försvann från stan något år efter den här händelsen. Jag har inte sett honom sen dess, och vet inte vart han tog vägen, men vet att jag nog skulle uppleva det som väldigt obehagligt om jag plöstligt stötte på honom på stan fast det har gått många många år sen det hände...
Jag hoppas att UG:s reportage leder till en allmän debatt som i bästa fall kan få några aningslösa dumbommar att fatta att hot och kränkningar inte bara är text...
Ha det gott sålänge! Kram A-C
