Idag skulle pappa ha fyllt 93 år om han hade fått leva...
Idag, den 16 mars 1920, för 93 år sedan föddes min älskade pappa uppe i Maursele i Västerbotten. Pappa var yngst i en syskonskara på sju barn. Av dessa sju blev bara tre vuxna, men bara pappa och hans sju år äldre storebror Gustav levde tills de blev gamla. Pappa hade en två år äldre bror som hette Erik, som dog i spanska sjukan innan pappa föddes. Hans syster Alice fick en hjärntumör och blev bara elva år. Hans systrar Agda och Signe gick bort samma år, den ena 14 år och den andra 17 år gammal. Agda fick en lunginflammation och Signe en hjärtmuskelinflammation. När jag var barn fick jag höra att Signe hade fått hjärtmuskelinflammationen av att hon tvättat mattor i en å tidigt på våren och blivit så kall att det satte sig på hjärtat. Jag har ingen aning om det verkligen var så, men det är det jag hört. Pappas äldsta syster Astrid blev vuxen och fick två barn, Gösta och Kerstin, men när hon var 38 år dog hon ifrån sina små barn som var sju och fyra år gamla. Astrid dog av giftstruma som man kan leva hela livet med idag, men under 1940-talet fanns inga botemedel.
Jag har ofta undrat hur min farmor och farfar överlevde alla dessa sorger, och ska skriva mer om det en annan gång. Farfar dog innan jag föddes, men farmor har jag många starka minnen av.
Pappa var som sagt minstingen i familjen, men han hann ändå bli så stor att han mindes och kunde berätta om det som hände hans systrar.Han hade alltid ett stort vemod inom sig, och visade ofta känslor i form av skratt och tårar. Han var en väldigt varm och omtänksam person. Ganska lågmäld i motsats till min glada spralliga mamma.
Pappa var både praktisk och intellektuell. Han var väldigt teknisk, skruvade och fixade med fordon och apparater och en väldigt duktig snickare. Han snickrade alltifrån möbler och inredningar till hela hus. Uppe i Västerbotten finns åtskiligla timmerhus som han har byggt, och han brukade också hålla timringskurser som han bland annat fick kommunens kulturstipendium för.
Pappa var politiskt intresserad och satt i kommunfullmäktige för centerpartiet. Jag kan vara lite tacksam för att han slapp uppleva hur hans parti har det idag. Pappa var också nämndeman vid Skellefteå tingsrätt under många år och det tyckte han var väldigt intressant. Han läste flera juridiska böcker för att lära sig mer och var snudd på lika kunnig som vilken advokat som helst. Pappa gick bara sju år i skolan men lärde sig ändå engelska flytande via en radiokurs, och det hade han stor glädje av under sitt flitiga resande på äldre dar efter mammas bortgång. Hans favoritresmål var USA och Ryssland, och även centraleuropa. Däremot var han inte så förtjust i värmen, så Kanariöarna kunde han både ha och mista tyckte han. Särskilt som det var skid-VM den enda gången han var där, och det sändes inte på en enda tv därnere.
Pappas stora intresse i livet var ju som redan antytts idrott, och framförallt längskidåkning. Som ung tävlade han och var riktigt duktig. Han brukade skryta lite med att han och hans goda vän "Guld-Martin" var jämnbra i ungdomen, tills pappa fick en besvärlig inflammerad gallsten som helt förstörde hans skidkarriär. Jag träffade både "Guld-Martin" och Assar Rönnlund i hemmet när jag var barn. Pappa tränade mycket både skidåkning och löpning under nästan hela livet, och det smittade iallafall av sig på min syster som är en mycket duktig skidåkare med flera vasalopp i sin CV. Pappa brukade alltid följa skidtävlingar med stort intresse, både live och på tv. På äldre dagar ägnade han väldigt mycket tid och intresse åt skidmuseet i Norsjö, som han bland annat fick ta emot en medalj av prinsessan Viktoria för.
Pappa blev änkeman 1980 när han var 60 år. Det var en väldigt tung och sorglig händelse i hans liv, och de sista året han levde brukade han ställa fram ett porträtt av mamma på köksbordet och säga att nu ses vi snart. Han var inte det minsta senil, men däremot väldigt känslosam. Han träffade en annan kvinna under en period, men mamma förblev för alltid kvinnan i hans liv. Pappa dog den 27 december 2005 (och inget annat) av prostatacancer, som han då hade haft i sex-sju år. Han blev 85 år och jag saknar honom mycket. Han var en mycket vänlig och klok person att luta sig mot i glädje och sorg.
Här har jag samlat några bilder från hans långa liv:
Det här är den första bilden som finns av pappa. Han är den lilla babyn i storasyster Astrids knä. Till vänster om dem står pappas storebror Gustav, som också fick leva ett helt liv. Längst till vänster är Signe, som blev 17 år och Agda, som bara blev 14 år. På bilden saknas Alice, som dog när hon var 11 år och Erik, som inte ens blev ett år. Astrid, som håller i pappa, blev 38 år och hann få två barn, Gösta och Kerstin. Tänk vilka hårda levnadsvilkkor man hade bara en generation bort.
Farfar Anselm, som dog innan jag föddes, pappa och farmor Erika. farmor var 43 år gammal när pappa föddes. Jag minns henne väl från min barndom.
Här är pappa någonstans i tidiga tonåren tillsammans med min sin mamma och en flock får. Vi hade fortfarande många djur kvar på gården när jag var barn.
Ett ungdomsporträtt. Tyvärr har nåt barn varit framme med en penna, men det går nog att redigera bort. Pappa lyckades vara snygg och väl bibehållen genom hela livet.
Pappa framför det fina huset i Maursele, där han bodde kvar hela livet med undantag för några få år under 1960-talet, då vi bodde i en villa i Norsjö. Jag och min syster Ingrid växte också upp i det här huset.
Pappa med sin favoritsysselsättning.
Pappa till höger med sin första skjutna älg. Mannen till vänster är hans kompis Simon, med söta hundenToffe som jag minns väl från min barndom. Pappa var ingen hängiven jägare, han tyckte egentligen inte om att skjuta djur berättade han på äldre dar, men machokulturen i Norrland tillät inga veklingsfasoner.
Jag tänker alltid på Indiana Jones när jag ser en del gamla bilder på pappa. Det är väl hatten som göret;)
Den här bilden har jag "knäppt". Pappa, min lillasyster Ingrid och mamma.
Den här bilden tog jag när vi stannade och fikade och solade under en utflykt med "familjen skidor" 1966 på pappas födelsedag. Solen sken då med:) Det är mamma och pappa på bilden.
Den här bilden är från pappas 60-årsdag 1980. Då var det inte så kul som det ser ut. Mamma var svårt sjuk i ALS och vi visste att hon inte hade så långt kvar. Mamma gick bort nästan precis fyra månader efter att bilden togs.
Lyckligt nog för både pappa och oss så kom ett helt gäng nya liv in i familjen under 1980-talet, några år efter mammas död. Först av alla sju barnbarnen kom min systers dotter Karin 1983. Det går inte att ta miste på morfarslyckan...idag har Karin Klara, en egen liten dotter på ett år.
Här märker pappa fiskljusar på Storön i Maursele tillsammans med mina flickor Millan, Beppan och Linnéa..
Här med mitt gäng Linnéa, Millan, Danne och Beppan en jul ute i Häggsjö.
Jag väljer att avsluta med en bild där pappa är i sitt esse. Bilden är tagen någon gång i mitten av 1980-talet då pappa både var arrangör och deltagare i ett jubileumslopp vid hans älskade skidmuseum i Norsjö där han la ner så mycket tid och engagemang. Han har på sig en gammal landslagsdräkt. Pappa byggde hus och snickrade och skrev böcker och stod i för att detta museum skulle bli verklighet. Som "lön för mödan" fick han som sagt bland annat ta emot en medalj av prinsessan Viktoria. Tyvärr hittade jag inte någon bild från det tillfället just nu, men det kommer ju fler födelsedagar att minnas på... http://www.norsjo.se/default.aspx?id=18855&ptid=0 och http://www.norsjo.se/default.aspx?id=18853&ptid=0
Ha en fin dag allesammans. Kram A-C
