Min älskade mamma skulle ha fyllt 90 idag...
Min mamma föddes som Sigrid Persson, i den lilla byn Springliden i Malå i Västerbotten den 31 mars 1923. Sorgligt nog gick mamma bort alldeles för tidigt i den förfärliga sjukdomen ALS, bara 57 år gammal. Fast det har gått 33 år sen har jag fortfarande svårt att prata om hennes sjukdomstid, tårarna ligger fortfarande nära ytan när det kommer på tal. För bara någon vecka sen gick ett tv-program om en musiker med ALS som mina arbetskamrater pratade om, men jag ville inte se det Jag klarar det inte, det är bara så...
Men även om de senaste minnena är väldigt tunga och sorgliga, har jag också massor av roliga minnen av min spralliga, roliga, pratsamma mamma. Om pappa var eftertänksam och lågmäld så var mamma pratsam och skojfrisk och hittade ofta på lite tokerier. Jag skulle kunna berätta många roliga historier, som när hon virkade strumbyxor till katten så att den inte skulle kunna ta småfåglar...de "snygga" kattstrumporna kom naturligtvis aldrig på katten som naturligtvis gjorde motstånd, men kattstrumporna finns fortfarand kvar hos min äldsta dotter Linnea. Och jag får fortfarande ett skrattanfall när jag ser dem....
Pappa tyckte om att berätta om hur de träffades. Det var under en danskväll på ett bröllop. Pappa har berättat hur han stod längst in i salen och plötsligt fick han se den snyggaste tjej han nånsin sett kliva in genom dörren. Pappa sa att han bestämde sig där och då för att henne och ingen annan skulle han ha. Och det gick ju bra, han bjöd upp henne och de blev blixtkära och så småningom herr och fru Nordström. Kärleken höll i sig hela livet, jag minns alltid att det var en väldigt god stämning hemma. Visst kivades de om ett och annat, men det fanns alltid en stor värme mellan dem. De hade som sagt väldigt olika temperament, men det var aldrig något problem. Pappa var alltid oerhört noga med att man skulle fara med sanningen om allt, alltid, medan mamma - med glimten i ögat - myntade uttrycket att en liten vit lögn skadar ingen...tvärtom...och båda hade väl rätt på sitt sätt...
En av mitt livs allra största sorger är att mamma aldrig fick träffa något av sina sju barnbarn. Men jag hoppas att hon finns någonstans därute och tittar till oss ibland. Det känns iallafall så...så jag säger varmt grattis på 90-årsdagen älskade mamma...
Den här bilden har jag använt här på bloggen förr, för jag är väldigt förtjust i den. Den är från mammas och pappas förlovning 1949.
Den här lite söndervikta bilden är tagen framför det fina huset i Maursele där Ingrid och jag växte upp. Mamma håller mig i famnen och bakom henne står pappa i basker. Mannen med keps är pappas morbror Jakob. Kvinnan i mitten med förkläde är min farmor Erika. De övriga vet jag inte säkert vilka det är...
Här är fr.v. farmor Erika, mamma med snygga skor och basker, samt våra kära grannar i Maursele tant Rebecka, dottern Gertrud och farbror Anton.
Mamma tv, och Rut Eriksson med lilla Siv i famnen. Idag finns ingen av dem kvar. Siv var två år äldre än jag men gick bort för minst 10 år sedan i bröstcancer. Det var en oerhört sorglig händelse. Bildkvalitén är så jättedålig pga av att jag bara fotat av bilderna med mobilen. Jag ska ta mig samman och scanna in dem ordentligt nångång framöver...
Här är en bild från slutet av 1960-talet. Det är mamma och hennes svägerska Vera, som var gift med mammas bror Robert, och i mitten sitter hunden Lessy. Det här blir en väldigt sorglig berättelse känner jag, men Vera gick också bort väldigt ung i cancer, Hon var bara 46 år när hon dog och efterlämnade man och tre tonårsbarn varav min kusin Inga var yngst, bara 14 år.
Här är en bild från början av 1970-talet. Fr.v. mamma, i mitten mammas storasyster Elsie och till höger mammas storebror Robert. Idag är alla tre borta. Mamma hade tre syskon till, storasyster Lisa som bodde hela sitt vuxna liv i Västerås, och småsyskonen Hjördis i Malå och Kjell i Karlskrona. Hjördis och Kjell är några år över 80 och lever och mår bra än idag. Mammas syskon hade en väldigt nära och kär relation och umgicks mycket. Det finns oerhört mycket att berätta om syskonskaran, men det får bli en annan gång...
Mamma framför den öppna spisen i Maursele.
Det här är den sista bilden som finns av hela familjen tillsammans. Den togs på pappas 60-årsdag den 16 mars 1980, den 17 juli gick mamma bort. Under hela sjukdomstiden var mamma den som stöttade och tröstade oss andra, jag har undrat så många gånger var den kraften kommer ifrån. Jag har väldigt dubbla känslor inför bilden eftersom jag vet att mamma är så svårt sjuk här, men samtidigt är jag glad att den finns...
För övrigt har påsken varit fin. Jag har haft två döttrar och en svärson hemma, men idag har Linnea och Pierre åkt till Vemdalen för att åka skidor i en vecka. Är jag avundsjuk? Svar ja! Men Beppan finns ju kvar hos mig nån dag till, så det känns ju iallafall hemtrevligt. Det ska också bli väldigt skönt att vara ledig hela veckan...hoppas bara det vackra vädret får fortsätta. Imorgon planerar jag att starta med löpningen igen..ska bli .jättehärligt att få känna gruset knastra under skosulorna igen...
Ha det gott allesammans! Kram A-C
