Bitterbloggen om skolan...
...vore kanske ett passande namn just idag. Jag älskar mitt jobb sju dagar av tio, men den åttonde, nionde och tionde dagen gör jag det inte. Tillexempel de senaste skoldagarna före Kristi Himmelsfärdslovet som vi har nu, där fyra av mina indvalelever avslöjade att de skulle åka på semesterresor nästa vecka, som är en hel skolvecka. Jag frågade om de verkligen fått ledigt för det, varvid en av flickorna svarade - Nej, man söker ju inte ledigt nuförtiden för det beviljas ju inte!
Två av flickorna som ska ut på resa är IG-varnade i mitt ämne, men det verkar inte vara nåt hinder för en avkopplande semestervecka i solen. Istället föreslog de att jag skulle komma in på skolan på min lediga fredag så att de skulle få en chans att jobba undan före resan!!! Chockerande nog tackade jag nej till det briljanta förslaget, och sa att de hade samma chans som alla andra att komma och jobba under skoltid. Resultatet blir förmodligen att det kommer in ett antal slarvigt hopkomponerade hastverk som de hoppas ska räcka till godkänt sista dagarna före betygsättningen...
Jag vet att det är många fler elever utöver dessa, som ska åka iväg och därmed riskerar att inte bli godkända i flera ämnen.
I det här sammanhanget undrar jag vad föräldrarna säger när deras barn meddelar att de ska åka utomlands mitt under en skolvecka? Flera av våra elever är ju myndiga, men normalt sett har man väl ändå en dialog inom familjen? Eller har föräldrarna så dålig insikt i barnens skolarbete?
Det är jättebra att utbilningsministern proklamerar minskad administration och stramare regler för friskoleverksamheten, och visst är det en del av problematiken. Absolut. Återkommer till det lite senare. Men, frånvaron är det största enskilda problemet som jag upplever i skolan just nu.
Elever som sjukanmäler sig i tid och otid utan att egentligen vara sjuka. Elever som sjukanmäler sig för att slippa prov och redovisningar. Elever som sjukanmäler sig för att åka på solsemester. Elever som sjukanmäler sig för att jobba. Elever som sjukanmäler sig för att de av olika orsaker inte orkar vara i skolan. Där tycker jag att vi har vårt största problem, för är man inte på skolan kan man i de flesta fall inte klara målen heller.
Det här leder i sin tur till att lärarnas arbetssituation blir jättestressig, eftersom de här uteblivna proven och redovisningarna ska göras på annan tid. I realiteten på många andra tider. Ofta när vi befinner oss i helt andra faser med undervisningen.
Åtstramningen av frånvaroreglerna den 1 januari 2012 ledde bara till att eleverna blev världsmästare på att sjukanmäla sig. Någon föreslog att studiebidraget ska betalas ut baserat på faktiskt närvaro. Det är i och för sig en bra idé som dock skulle kräva mycket administration...
Vad ska vi göra åt det då? Jag har ingen fantastisk lösning på problemet, men ett sätt att göra lärarnas arbetssituation lite drägligare vore att ge tillbaka lite makt till lärarna. Restprov på prövningslördagar, deadlines som verkligen gäller på inlämningsuppgifter o.s.v. Det kanhända att vi inte lyckas vara tillräckligt intressanta och bra pedagoger, men innerst inne tror jag inte att det är där problemet ligger. Exakt var det ligger vågar jag inte säga, men det här vore intressant att ta reda på, på riktigt...
Mitt arbetslag har begärt en träff med våra chefer för att diskutera och försöka hitta en gemensam lösning på problemen, som vi upplever ökar hela tiden. Jag hoppas verkligen vi hittar bra lösningar som gagnar alla parter.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst och ge hur många enskilda exempel som helst på hur tokigt det kan bli när man inte är i skolan, men det känns lite onödigt. Jag tror faktiskt att de flesta känner igen det här ändå...
Innan jag slutar bitterblogga för dagen, ska jag återberätta vad en friskolekollega berättade häromdagen. Läraren ifråga arbetar på en av de "lyckade" friskolorna i vår södra grannkommun. Skolan ifråga startades av några erfarna lärare med en pedagogisk idé, och blev snabbt populär bland den välbeställda medelklassens barn. Skolan är känd för sina goda resultat. Elevkåren är enheltlig, få eller inga barn från problemhem, engagerade föräldrar o.s.v. Men på senare år har klass-storlekarna ökat. I nuläget är 34 elever normalstorleken på en klass. Förklaringen till de stora klasserna är förmodligen att lärarna som en gång startade skolan börjar närma sig pensionsåldern och kanske vill sälja skolan. Då är det förstås extra bra med många elever och bra siffror i boksluten. Undervisningen fungerar endast på grund av den homogena, ambitiösa elevsammansättningen, berättade läraren ifråga, men de stora klasserna sätter ändå hinder i vägen för variation i undervisningen.
En nyhet i min lärarverklighet var att på den skolan skickade lärarna "VG-varningar" hem när eleverna riskerade att inte få MVG i betyg. Det ni!
Nu är väl kanske inte just den här skolan någon typisk friskola. Genom åren har vi tagit emot en hel del elever från olika friskolor. Deras skäl för att byta tillbaka till den kommunala skolan är oftast att friskolorna saknar lärare, många lärarlösa lektioner, samt avsaknad av specialpedagoger och skolhälsovård. Inte undra på att man tjänar pengar då, tänker jag.
Dagens skola har naturligtvis andra problem än frånvaron, men jag tycker att det är en av de absolut viktigaste frågorna när vi pratar om måluppfyllelse. Är inte eleverna där når de inte målen. Så enkelt är det. Sen finns naturligtvis alltid enstaka undantag, men de är ack så få...
Nej nu ska jag svälja bitterheten, sluta tänka på jobbet, och njuta av de sista lediga dagarna inför den kommande betygsruschen.
Ha det gott allesammans! A-C
